6 månader av oordnade bilder och ett fantastiskt liv

Datum: 2015-05-21 Tid: 15:04:36

 
 
 
 
 
 
 
 

Hur och vad man låter definiera en som människa

Datum: 2015-02-21 Tid: 15:55:27
Jag har under hela mitt liv definierat mig utifrån de omständigheter jag stått under.  Det är inte konstigt egentligen. Vi människor gör så. För att på något sätt skapa något slags sammanhang i våra liv. För att vi gör det vi kan med det vi har. Ibland är det bara den definitionen vi har av oss själva, kanske i hemlighet, men inte delar med oss av till andra. Den defintionen vi har av oss själva bestämmer också (tyvärr) vårat värde. För ingen kan avgöra eller bestämma en annans människas värde förutom en själv. Så enkelt är det. Och så svårt är det. Men under olika tider i livet har olika självdefinitioner uppkommit utifrån de omständigheter jag befunnit mig i och under. Vissa definitioner sitter hårdare stämplade i min själ än andra. Vissa definitioner hänger kvar och andra byts ut. Förkastas eller begravs. För att man växer. Blir bättre och starkare. 
 
Att jag också tidigare i mitt liv placerat min självdefinition utifrån just omständigheter, har jag då också accepterat och bekräftat dessa omständighetsdefinitioner av mig själv, och tagit ett steg ifrån min egen självrespekt och påverkan över mitt eget liv. Jag menar, om jag alltid tidigare definierat mig utifrån omständighter har jag ju nästan avsagt min egen kontroll över mitt eget liv och istället också bekräftat "ödet" att kontrollera mitt liv. Jag har alltså låtit omständigheterna sätta villkoren för vem jag är och hur jag kan definiera mig som människa.
 
Så definitioner som skilsmässobarn, destruktiv, anorektiker, ångestdrabbad, svag, driven av prestationsångest och framförallt otillräcklig har länge varit ord jag burit med mig. Ord som jag känt trygghet i. Ord jag definierat mig som. Som blivit jag. Som fått ta plats. Som fått definiera mig som människa och hela mitt värde.
 
Och jag vet ju nu att dessa ord och epiteter endast är just det; Ord. Inte definitioner. De definierar inte en hel männsika. Och detta tankesätt är inget jag bara bestämt mig för, det har krävts tid och vilja. Och ett snällare och mer ödmjukt sätt att se på mig själv och definierandet av mig själv. För jag behöver inte längre känna trygghet i de definitionerna. Jag behöver inte göra mig vän med de. För det är ju jag som har kontroll över mitt eget liv! Inte omständigheterna. Jag tillåter inte längre omständighterna sätta villkor för mitt sätt att definiera mig själv. 
 
Jag har egentligen alltid vetat att det är jag själv som har påverkan över mitt eget liv, genom medvetna och aktiva val. Att jag alltid måste välja. Annars låter jag omständigheter påverka mig istället för att jag påverkar omständigheterna. Det är pappas ord som ekar. Men ibland är sånt som verkar så lätt som egentligen visar sig vara det svåraste. Det är ibland bara lite enklare, lite lättare och lite mer bekvämt att inte välja och låta omständigheterna sätta villkoren. Men i längden kommer man med den inställningen sätta krokben för sig själv. Därför bestämde jag mig för att byta ut vissa av de tidigare definitionerna av mig själv. För att jag vuxit.  I relation till andra. Men framförallt i relation till mig själv. För att det är jag som definierar mig själv nu. So friends, stay golden.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Årsresumé 2014

Datum: 2015-01-08 Tid: 02:48:44
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? 
Jag gjorde mycket 2014 som jag inte gjort förut. Jag lyckades bli kär. Jag lärde känna nya människor som jag lärt mig älska. Jag lyckades ta ett moget beslut och också avsluta ett inte så hållbart förhållande. Jag klarade mig två termin på högskolan utan ett endaste underkänt. Jag insåg då att jag faktiskt ät duktig. Jag vinkade av min bästa vän som skulle vara borta på andra sidan jorden från mig ett år. Jag reste själv till Spanien och USA. Jag opererade bort min knöl/ollon/spåkula på handen. Jag gick på den tyngsta och kanske vackraste begravningen i hela mitt liv när min vän gick bort i en bilolycka. Jag fick kontraktet till den finaste lägenheten i hela Västerås. Jag fick äran att bli låtsasmoster till det nyaste tillskottet i vårat gäng. 

Genomdrev du någon förändring?
Jag bestämde mig för att göra mitt bästa för att stå upp för mig själv och mina åsikter. Det lyckades inte alltid. Men jag anstränger mig. Varje dag. Jag slutade också rökas somras. Efter 5 år bestämde jag mig och är nu rökfri. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar 
iår?
Ja, Malin och Viktor blev föräldrar till Tristan den 26e December. Han är (trots en väldigt väldigt liten) guldklimp.

Vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 
Det blir ett par betydelsefulla datum med lite olika innebörd. Det får bli 31e Juli, när jag slutade röka. 3e Juni, dagen då min vän flyttade till himlen. 28e December då jag åkte till USA och fick krama om bästisen igen. 

Vilka länder besökte du?
Norge, Spanien, USA, Danmark, Nederländerna, Italien (Sardinien). 

USA, 2014-12-28

Sardinien, 2014-08-11

Bästa köpet? 
Köp och köp... Det måste antagligen vara den här lägenheten jag nu kallar min. Det måste varit det bästa köpet.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Det som gjorde mig sådär bubbligt glad var att efter en del krångel med den gamla lägenheten när jag fick reda på att jag var förste man att välja och vraka mellan lägenheter, FÖRST dessutom. Att jag fick spendera så mycket tid med alla jag tycker om. Och självklart den fantastiska sommaren 2014.
Min nya lägenhet! 



Saknade du något år 2014 som du vill ha 2015? 
Jag saknade nog egentligen ingenting alls 2014. Jag tror dock att vi som människor alltid vill ha mer. Mycket vill ha mer. 

Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag hört av mig mer till människor som jag inte alltid kanske prioriterat. Att jag ringt, slängt iväg ett sms. Förlåt mig. Jag önskar egentligen att jag haft mer tid...

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Jag önskar att jag spenderat mindre pengar på vin och och utemiddagar. 

Favoritprogram på TV?
Jag erkänner... detta årets säsong av Paradise Hotel följde jag så att säga slaviskt. Historieätarna är även den en kalasfavorit!

Bästa boken du läst iår?
Jag läser mycket studentlitteratur och inte lika mycket skönlitteratur längre, men The Fault In Our Stars, Hungergames-böckerna (Ja, jag har äntligen fått tummen ur och börjat läsa dessa)

Största musikaliska upptäckterna iår? 
Sam Smith, George Ezra, Adam Barnes, The Civil Wars

Vad var din största framgång under året 2014, jobbrelaterat? 
Jag fick ett till jobb, även detta på ett hotell. Men nu istället som Serveringspersonal på Elite Hotell Statshotellet på festvåningen där. En framgång och prestation är även den namnbricka jag mottog. Kändes som en befordran. 


Största framgången på det privata planet? 
Jag har lärt mig, ännu mer, lärt mig hantera min ångest. Nu inte bara med andras hjälp utan faktiskt med egen förmåga.

Största misstaget? 
Att jag oroade mig alldeles för mycket för mina prestationer i livet. Vilket inte gjorde att jag aldrig riktigt kunde slappna av.

Var du gladare/ledsnare detta året i jämförelse  till förra?
Både ock, jag tror egentligen inte det går att jämföra. Alla år har sina ups and downs. Och jag tror att varje år blir bättre just för att man blir äldre och klokare, man utvecklas och förstår mer.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Mat och vin.

Något du önskade dig och fick?
Jag fick äntligen åka till USA. Lite sparpengar sen var det i mål.

Något du önskade dig och inte fick? 
Jag önskade mig att bli miljonär, men det gick ju inte i uppfyllelse detta året heller. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 
Jag spenderade min födelsedag på Sardinien. 32 graders sol, drinkar, utflykt, shopping och tapasmiddag på kvällen med hela familjen


Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Jag tror faktiskt inte det?! Väldigt bra år. 

Vad fick dig att må bra? 
Väldigt uttjatat säkert, men alla mina stjärnskott till vänner. De har varit sådan trygghet detta året. Jag har ringt i ångest, lycka, skrattattacker, på fyllan och när jag varit låg och ledsen. Tack för att ni får mig att må bra. 

Mest stolt över?
Att jag tagit mig igenom detta året med huvudet hållet högt. Jag har kunnat fått ihop mitt liv, med egen förmåga. Jag har studerat på heltid OCH har två jobb. Att jag också hunnit träffa mina vänner och min familj så mycket jag ändå kunnat känns också det som något att vara stolt över.

Högsta önskan just nu? 
Att jag kommer kunna må bra fortsättningsvis. Att jag skall kunna känna mig nöjd med mig själv, mina beslut och mina prestationer. 

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag kommer fortsätta leva som gjort hittills och försöka förändra saker som inte känns bra och fortsätta med saker som fungerar. Precis som förut. 


Avslutar med en bild på mig och bästis på nyårsafton i San Fransisco! 💃

Juletider del 2

Datum: 2014-12-25 Tid: 13:57:15
 
 
 
 
 
 

Juletider del 1

Datum: 2014-12-25 Tid: 13:41:10
 
 
 
 
 
 
 
 

Dan före dopparedan

Datum: 2014-12-23 Tid: 22:22:09
Och så var det jul igen. Precis som det alltid blir runt den här tiden på året.
Det känns som att jag nyss var på 2013's julturné runt om i Sverige/Norge. Och så var liksom julen här igen. Och från Julturnén 2013 till min pågående Julturné för 2014, har en tjugoförsta-del av mitt liv liksom passerat. Det är lika underligt varje gång att tänka så. Man har ju hört det så många gånger, men ju äldre man blir desto fortare går tiden. Nu sitter jag i soffan hemma. Jag ser på tv för första gången på ett bra dag då jag vanligtvis nöjer mig med datorn och webbkanaler hemma i Västerås. Vi zappar mellan TV4s uppesittarkväll och SVT1 variant av liknande programidé och det känns tillochmed lite bra att få se lite reklam titt som tätt på TV4. Någon vidare julkänsla har ännu inte infunnit sig än, vilket nog inte är så konstigt då Sverige är klätt i höstskrud. Men jag ser verkligen fram emot morgondagen ändå trots allt, jag och familjen åker till farmor och firar en riktig mysjul hos henne. Som sig bör. På sena eftermiddagen skall vi till mamma  och fortsätta fira jul där, det även där jul med en hög mysfaktor. Två julaftnar på 24 timmar är då inte illa! Livet som skilsmässobarn <3 Självklart har det sina för och nackdelar.  Trots det eviga flänget och att inte riktigt hinna andas ut  någon gång egentligen har min(a) stora familj(er) sin charm. Egentligen vad jag ser fram till mest är att julen skall ta slut,  alltså inte i den bemärkelsen att jag inte vill ha jul, utan vad jag skall göra efter jul. Jag skall till USA, till min bästa vän Jennifer som bott där snart ett år. Och jag ser fram emot det mer än något jag sett fram emot något på riktigt riktigt länge(!!!). Jag skall alltså fira jul i San Fransisco med min bästa vän. Som jag längtar?!  
Ha en fin jul alla mina goa vänner. Njut av livet och ät livets bästa julbord hemma!  



En liten update på där dem kallar livet

Datum: 2014-11-19 Tid: 01:37:25
Jag kan inte sova... Något väldigt förekommande i mitt liv nu i det sista. För lite ro i kroppen, för lite sömn och världens konstigaste drömmar. Men jag känner att det var en tid sedan det dök upp ett riktigt vardagsinlägg här på bloggen. Av att döma på innehållet på de senaste inläggen när jag scrollar igenom min blogg  ser jag mestadels på ett eller annat sätt lite tyngre saker, som har något slags djup. Jag tycker om att skriva sånna inlägg. Jag tycker om när det blir så där ärligt. Lite naket liksom. Avklätt. Liksom enda in i själen. 

Men ibland är det helt rätt att skriva ett sånt där vardagsinlägg. Eller snarare ett det-här-händer-i-mitt-liv-för-tillfället-inlägg. Som en liten catch-up med en gammal vän. Bah tjöta lite. Liksom som en liten fika med dem jag kanske inte alltid hinner/prioriterar träffa så ofta som jag vill. (Förlåt för det... Jag gör mitt bästa). Som min farfar exempelvis. Jag har fått reda på att han lite titt som tätt kikar inom här på bloggen ibland för att bli uppdaterad om mitt liv och vad jag gör och så, för vi träffas väldigt sällan. Det kan bli så sällan som två gånger per åt ibland. Och då är ju detta ett ypperligt tillfälle att liksom berätta lite om vad som hänt nu det senaste för dem som inte hängt med nu det sista, och det mesta blir ju skolrelataterat då det är den enda vardagen jag känner till men det är ju okej, ellerhur?

Så: "Hej Farfar! Hoppas allt är bra. Här skall du få höra vad som har pågått i mitt liv. Ha det bra! Kram"

Eftersom ni vet stt jag är en sucker för listor så kommer jag självfallet rada upp ned siffror. Snyggt och strukturerat. 

1. Jag läser nu B-kursen i Psykologi på högskolenivå med inrikting hälsa. Efter att jag förra terminen läste Psykologi A kände jag att psykologi verkligen var roligt och något och ville fortsätta studera. Jag har sökt till C-kursen i Psykologi vilken jag skall läsa nästa termin. Detta innebär att jag då har 90 Högskolepoäng i en inriktning inom beteendevetenskaperna och behöver därefter bara läsa några/någon strökurs till för att få titeln och examen som beteendevetare. 

2. Något jag inte trodde var att jag en dag skulle känna att det var roligt att plugga. Men också att jag faktiskt nog också är bra på det.  Till min stora förvåning. Att det faktiskt bevisas gång på gång för mig när jag får godkänt om inte mer, på tenta efter tenta som jag stensäkert trodde att jag skulle få underkänt i. Men det är det verkligen. Roligt alltså. Jag trivs i skolan. Med inriktningen jag valt och alla fantastiska människor man får nöjet att lära känna när man faktiskt befinner sig bland andra studerande. Och för att inte nämna det vindrickande som helt och hållet till min glädje legitimeras. Att gå ut på krogen med någon/några vänner, och ta ett glas vin  en helt vanlig tisdag eller onsdag är faktiskt okej.  Självklart är det inte alltid enhörningar och regnbågar hela tiden, det vore konstigt om det var så. Det är väldigt motigt tidvis. Det är tentaångest, tentaveckor, opedagogiska lärare och begrepp i den obligatoriska kurslitteraturen som är så luddiga att det borde växa lammull på dem. Men efter att nu gått in på det andra året som studerande så måste jag säga att det finns fler fördelar än nackdelar. 

3. Jag har flyttat. 
Jag har äntligen kommit ifrån lägenheten/rummet/fängelsecellen jag bodde i förut. Den låg cirka 20 minuter från stan med kollektivtrafik och dylikt. Och kvadratantalet var inte något speciellt att skryta om heller. 20 kvadratmeter. Gammal (från 50-talet) och smutsig. Inte smuts så som ni tänker. utan snuts som i, ingrodd i väggar och alla möjliga ytor och liknande. Hur mycket jag än städade, skrubbade,tvättade, torkade så tycktes det aldrig göra skillnad. Men det funkade att bo i. En tid. Kortvarigt. Och det var trots allt det enda erbjudandet jag fick när jag under den sena antagning kom in och hade 2 veckor på mig att flytta hemifrån och flytta till en ny stad. Det gick ju bra liksom. 1 år spenderade jag där. Och för precis en månad sedan fick jag ett brev att hela huset skulle renoveras och alla boende i huset skulle vara utflyttade inom tre månader. Paniken. Hur löser man detta liksom? Och bostadsförmedlingen kunde inte garantera att vi skulle få nya. De skulle göra sitt bästa men allt var oklart. Men jag hade tur OCH änglavakt.  Jag hade stått längst tid i bostadskön av boende i vårt höghus. Jag fick alltså välja min lägenhet. FÖRST. Av 100 boende. Allt gick fort och den 1e November hade jag tillträde till min nya lägenhet. Det är en fantastisk 1a med 26 stolta kvadratmeter, öppen och ljus planlösning och ljusa väggar. Och till min absoluta lycka. Ett helt kök. Med skåp. Med lådor. Med plats att förvara saker. (Extasen över just köket håller fortfarande i sig varje morgon när jag vaknar. Även fast jag bott i den här lägenheten sedan den 7e November). Hela familjen (pappa, bonusmor, lillebror och storasyster) var här i Västerås och hjälpte mig flytta! Vi hade det så roligt och alla hjälpte verkligen till. Vi skruvade och organiserade och handlade hela den helgen kändes det som. Men resultatet blev oslagbart.
Det är supernära till stan och skolan och jag har utsikt över hela "Västerås Skyline". Lyckan är verkligen total. Det är en stor sten som lyfts från mina axlar. Känslan av att bo bra. Att bo tryggt och säkert. Att känna att man för första gången på länge bor i ett "hem". Ovärderlig känsla. Jag känner mig så nöjd. Så sjukt jävla nöjd. 

4. Jag arbetar även vid sidan av studierna som serveringspersonal på festvåningen och andra event på stadshotellet/ Elite Hotell här i Västerås. Det är så roligt och för att inte nämns givande! Att arbeta med människor på det viset trivs jag verkligen med. Eftersom det är människor det handlar om så får man ju träffa alla möjliga sortes människor och stjärnor, i alla möjliga tillstånd. Det är ett tungt arbete, rent fysiskt alltså, men det blir säkert bättre med tiden för en otränad tanig liten jänta som jag själv. 

5. När det kommer till kommande julfirande är det även detta året uppdelat, indelat och delat. Alla skall försöka få en bit av kakan. Jag skall fira jul med båda mina familjer. Det blir en jul med fläng. Som vanligt. Man är väl ett skillsmässobarn föralltid antar jag haha. Det blir lite hektiskt, men det hör till antar jag. Men jag älskar min familj/mina familjer trots allt och ändå. Nästa jul skall jag spendera julafton på ETT ställe. Eller själv i Västerås. Jag har inte bestämt mig. (Det sista sagt med aningen sarkasm). Men efter jul, ner specifikt den 28e December så skall jag till USA!!!! Jag skall alltså flyga till min bästa vän i San Fransisco och stanna där med henne en vecka. Vilket innebär ett nyårsfirande i självaste San Fransisco med livets vän. Ser verkligen fram emot detta. Oj, vad jag längtar. 

Så. En "liten" update om livet. Om allt som hänt och även lite planer. Som en liten pratstund. Skönt. Nu kan jag bocka av detta på listan också. Jag skriver snart igen. Det vet ni ju att jag gör. Tack för att ni står ut med mig. 


Utsikt från mitt fönster i den nya lägenheten  en regnig höstdag i November.



Att liksom gå tillbaka fem år i tiden och träffa sextonåriga Ellinor

Datum: 2014-11-07 Tid: 19:53:34
Om jag fick träffa mig själv när jag var sexton år, alltså för fem år sedan sen, vad hade jag sagt till mitt yngre jag egentligen? Det finns en hel del jag hade velat säga till mig själv. Till mitt sextonåriga jag. Jag skulle velat bara sätta mig ner och prata, berätta. Inte för att jag ångrar något och vill göra vissa saker ogjorda.
Nej, inte alls. Valen jag gjort har ju trots allt tagit mig dit jag är idag. Och där jag är idag är ett alldeles fantastiskt ställe. Jag är  på väg och blir varje dag, lite mer, till den bästa versionen av mig själv.
Men ja, om jag fick chansen att träffa Ellinor 16 år skulle jag gjort det. Och jag skulle kramat om henne hårt. För jag vet hur nära hon var att falla sönder precis då. Bara för att berätta, förklara. Underlätta. Och egentligen mest av allt säga att allt skulle bli bra. Att det skulle lösa sig. Till slut. Att det bara gällde att hålla huvudet över ytan. Bara en liten stund till. Ännu en gång skriver jag och lämnar ut hela hjärtat här.
Jag har lovat att skriva. Att vara ärlig. Här kommer ärligheten och allt jag vill berätta för Ellinor 16 år gammal.
 
                                                                   _________________
 
Du kan inte vara alla till lags hela tiden. Det går inte.
Ju förr du kommer på det, dest snabbare kommer du kunna inse ditt eget värde och för att kunna inse ditt eget värde måste du i ditt liv vara tvungen att bryta med människor som inte gör dig gott.
Det kommer vara jobbigt men det är viktigt för att du skall kunna fortsätta utvecklas
 
Mitt sextonåriga jag gjorde allt för att vara andra till lags. Hela tiden. Dansade efter andras pipa och ansåg att alla andras åsikter vägde tyngre än mina egna. Svarade alltid svara ja, trots att jag menade nej. Trots att jag egentligen inte orkade, ville eller kunde. Knutarna jag knöt på mig själv var alltid nästintill omöjliga att knuta upp. Att alltid försöka vara tillräcklig för alla andra. Då blev jag ju omtyckt? Att alltid vara en som säger ja, i alla relationer i livet, vänskapsrelationer, förhållanden och familjerelationer annat gjorde att jag ibland blev tagen för givet. Tagen för givet för mina alltid jakande svar. Allt detta bara för att jag inte tyckte om mig själv. Bara för att jag var så otroligt besviken för att jag inte kunde vara tillräcklig för mig själv. När jag slutade vara alla andra till lags hela tiden, tog jag tillbaka mig själv och mitt eget värde. Tog jag tillbaka rätten på mig själv. En del av processen var också att försöka lära mig vilka mina äkta vänner var. Och då var jag tvungen att bryta med de vänner som inte var det. Som utnyttjade mig och min vilja att alltid vara till lags. Som tog mig för givet och inte gav lika mycket som de tog. Och idag, idag vet jag verkligen vilka som är mina vänner. Som varit med på resan. Som uppmuntrat mig att ta egna beslut och att bli egen. Det är fortfarande en process för mig. Jag är absolut inte klar idag. Men det blir bättre för var dag som går. 
 
                                                                  _________________
 
Försök komma ihåg att självsvält, destruktiva relationer med killar, hårda knytnävsslag mot din nakna kropp, alkohol och alla fula ord du uttalar om dig och din kropp inte är det rätta sättet att återta kontrollen över ditt liv. Det kanske känns bra i stunden.
För du är bättre än destruktivitet, du har förmågan att ta kontroll över ditt liv på andra sätt.

Det fanns stunder när jag helt och hållet tappade greppet om verkligheten. När kontrollen över mitt liv sipprade som vatten mellan mina fingrar. Jag var fullständigt i mina egna tankars våld. Jag kände mig så kontrolllös och liten. Bara för att försöka applicera någon slags "kontroll" i mitt liv, när allt annat vändes ut och in och upp och ner utsatte jag min kropp för självsvält. Länge och intensivt. Flera flera år. Som om det inte var nog. Jag slog hårt och ofta på min kropp. Hatade den kropp som bar upp min faktiskt ganska vilsna och lite söndriga själ. Antagligen tyckte jag då att det var ett sätt att hantera ångestattackerna som jag hade flera gånger om dagen. Ett sätt att tysta ner tankarna. All denna destruktiviteten var så vardaglig. Så vanlig. På något sätt så lugnande... Jag bestämde mig för att tvärt sluta svälta min kropp antagligen 3:e året som patient på BUP,den dagen då min psykolog, min läkare, min kostrådgivare och mina föräldrar pratade om en tvångsinläggning på Östras anorexiklinik. Då förstod jag. Då kom verkligeheten för nära. Då fick det vara nog.
Idag kan jag trilla tillbaka till gamla vanor ibland. När jag mår dåligt, är låg och känner mig sådär kontrolllös igen. Det är så lätt. Så tryggt.Jag vet inte om någon som inte upplevt ångest eller haft destruktivitet som en nära vän vet vad jag pratar om. Vaddå lugnande? Vaddå tryggt? Men det är så. Också flera år efteråt. Även om man är frisk från sin sjukdom. Även om ens panikångest lindrats. Efter en stund när jag fallit tillbaka till destruktiviteten så kommer jag på att vi inte är vänner längre. Destruktiviteten och självsvälten alltså. Jag lämnade ju kvar dem i ett rum på BUP-mottagningen i Kungälv. Vi delar inte hjärta längre. Vi har gjort slut. De tankarna är så bakvända. Jag ser det idag. Jag såg inte det då. Jag önskar bara att istället förstå det vid 19års ålder att jag skulle kommit på det tidigare än så. Det skulle liksom bespara framför allt min kropp en hel del. Jag önskar liksom bara berätta för sextonåriga Ellinor att jag är okej. Min kropp och min själ är okej. Att en dag kommer jag känna att jag har struktur, kontroll och makt över mig själv och mitt liv.
 
                                                                    _____________________
 
Sluta oroa dig för framtiden. Det är okej att inte veta.
Det är okej att du känner dig lite vilsen. 
Du kommer hitta din väg.
'
Sexton år gammal trodde jag att jag skulle veta precis vad jag skulle vilja göra med mitt liv. Det var inte så. Jag vet nog inte fortfarande vad jag skall göra med mitt liv. Hur farmtiden kommer visa sig. Jag visste inte alls då. Jag hade ingen aning och det skrämde mig. "Alla" andra visste ju. Det gjorde dem egentligen inte. Jag trodde att alla andra visste. Och där stod jag, vilsen och ingen plan för det där stora skrämmande vid namn framtid. Jag var nästintill rädd. Jag lät ännu en gång mina egna tankar ta makten över mig. Rädslan och ångesten för framtiden...  Men på vägen, under processen när jag tillät mig själv växa, då växte också drömmar och nya tankar fram. De liksom färdades i par, anlände samtidigt. När mitt självförtoende började öka, så tillät jag mig själv faktiskt tro och drömma att jag kunde åstadkomma något. Framtidstron.  
 
                                                                  ______________________
 
Fortsätt skriva.
Det kommer att ta dig igenom ångest och känslan av otillräcklighet och vilsenhet.
 
Något som jag kanske inte förstod vikten av som sextonåring var skrivandet. Hur viktigt det var för mig. Hur viktigt det är för mig. Hur det höll mig flytande. Höll mitt huvud över vattenytan. Hur det läkte såren. Hur det tillät ärlighet. Där jag fick lämna av mig tyngden och trasigheten för en stund. 
 
                                                                _________________________
 
Det blir bättre. Det blir bra.
 
En dag kommer du vakna upp och må bra. Du kommer skratta med dina vänner så mycket att du får magknip och gråter av glädje. Du kommer se dig i spegeln och känna dig riktigt nöjd. Du kommer undra varför du en gång slog med knutna nävar på din kropp. Du kommer att ha tårar i ögonen när du berättar om din resa ibland för att du förstår hur elak du var mot dig själv och din kropp. Du kommer också att ha förlåtit dig själv för det.  Du kommer att kunna berätta för andra hur det känns att ha ångest och en gång ha varit destruktivm och det känns okej att prata om det för det är varken skamfullt eller en hemlighet längre. Du kommer ha relationer till människor som tillåter dig att växa som människa. Som tillåter dig vara just precis det du är. Du kommer att träffa människor som kommer att komma att betyda jättemycket för dig. Du kommer uppleva låga perioder.  Och du kommer också kunna ta dig igenom dem, för du har gjort det förut. Du kommer en dag vakna upp och må bra. Du kommer att förstå. Förstå att livet är bra. 
 
 
  16år gammal
 
 
21 år gammal
 

 
 

Ett brev till Jessica himlen...

Datum: 2014-09-02 Tid: 17:51:16
 Mitt hjärta har fått utstå en del. Jag skall inte ljuga. Jag har det absolut inte värst. Inte alls. Det är inte det jag varken säger eller menar. Men det har fått sig en törn då och då.  Både saker jag kunnat påverka och även de omständigheter som jag inte kunnat påverka. Men jag antar att det är det som gör att vi kan kallas människor. Det är det som kallas mänsklighet. Det tillkommer på köpet när vi formas till dem vi är. Det ligger i lådan redan när köpet genomförs utan vår vetskap. Och vi kan inte göra något åt det Det ligger en slags sårbarhet i att vara just det. Människa alltså. Mänsklig.
Folk pratar om hjärtesorg. Folk pratar om brustna hjärtan. Jag vet liksom hur det känns. Men för många är definitionen av ett brustet hjärta ganska snäv. Det handlar allt som oftast, om att ha brutit upp ur ett förhållande. I bemärkelse av partnerskap alltså. Att gå från att vara tvåsam till helt plötsligt bli ensam. Men ett brustet hjärta är inte en händelse. För mig är det en känsla. En känsla av att fullständigt tappa sig själv. Tappa sin kontroll. Förlora förståndet och allt som förut legat självklart. Det är en känsla som kan uppstå under olika situationer i livet. Idag vill jag inte skriva om det andra menar med ett brustet hjärta. I bemärkelse av ett avslutat förhållande. (Även det är jag bekant med. Senast i slutet av April)  Men det jag skall och även behöver skriva om idag är när hjärtat brister på andra sätt. Kanske går det inte bara i tu. Kanske i biljontals bitar. Att räkna blir meningslöst. Hjärtat brister och det enda man själv kan göra är att se på. Se på när de faller till marken. Bitarna som en gång representerade ett helt hjärta ligger nu spridda kring ens fötter. Jag kan nog räkna på ena handens fingrar, hur många gånger mitt hjärta brustit på riktigt. Situationer som förändrat mig i allra högsta grad. Som har påverkat mig och mitt sätt att välja, leva och andas. Anledningen till senast mitt hjärta gick i tu, gick i billjontalsbitar?
När Jessica dog för 3 månader sedan.
 
Jag tänker nu skriva mitt första "brev" till henne. Det kommer bli långt. Förlåt mig... Men jag vill berätta lite om allt. Om hur det känns. Att gå runt med ett lite trasigt hjärta. Jag skall skicka det med expresspost till himlen. Med hennes namn skrivet centrerat med guldiga snirkliga bokstäver på ett vitt kuvert. Skriva så hon förstår. Bara prata lite...
 
Kära Jessica♥
 
Imorgon är det 3 månader sedan. Imorgon, för tre månader sedan, kunde jag nästan se bitarna av mig och mitt hjärta liggga som splitter kring mina fötter på golvet. Meningslöst att liksom plocka upp. Så jag lät dem ligga kvar. Ett par dagar. Jag lät dem ligga kvar. Mitt i chocken, i känslostöket och ångesten. Jag orkade inte plocka upp dem. Var alldeles för svag för det då. Jag lät dem ligga i några dagar. Den själsliga orken fanns helt enkelt inte. Jag höll fasaden uppe. Pluggade till den kommande tentan och försökte skratta. Men så fort jag mötte ensamheten vid min ytterdörr brast jag ut i tårfylld ångest. Jag ville inte vara ensam. För då visste jag att jag var tvungen att se på högen av splitter som en gång representerat mitt hjärta. Som en gång representerat dig. När jag var ensam kände jag att jag var tvungen att plocka upp splittret, tvungen att försöka få ordning på mig själv och mitt känsloliv igen.Men det var svårt. Jag valde hellre bort att försöka plocka ihop mig själv igen. Det var för verkligt. Och självklart har jag försökt plocka ihop mig själv och splittret på golvet. Det har lyckats. Till viss del. Men känslostöket och ångesten kan ibland återkomma. Och då är jag sällan beredd. Men det lättare nu. Det är klart det är det. Tid har den förmågan. Inte att läka alla sår. För det gör den aldrig. Den är inte så strak och tillförlitlig. Utan den ger istället utrymme till att förstå. Till att hantera, Till att försöka lägga allt annat tillrätta. Det finns dagar som allt är perfekt. Som allt är tillrättalagt och då har ångesten ingen tillträde till mig. Jag gillar sånna dagar. Då vet jag att du liksom uppskattar att jag ler. Att jag liksom är berättigad det. Att även det är okej. Eller jag vill tänka så... Jag försöker tänka så. Sen finns det dagar jag blir låg och tyst, tänker på avsaknaden av ännu en viktig människa i mitt liv. Kanske blir jag självisk då? Jag vet inte. Men jag är mänsklig. Min förlust är inte varken viktigare eller större än någon annans, Jag kanske inte ens är berättigad att känna en så stor förlust? Jag vet inte.. Faktiskt vet jag inte. Men jag har förlorat dig. En, en gång bästa vän. Det förändras liksom inte bara över en dag. För det händer ju alla andra. Det som hände dig, händer alla, utom dem i ens närhet.
 
Och jag är ledsen för att du inte fick uppleva mer av livet. För du om någon är värd det. För jag vet att 2012 till 2014 var två fantastiska år för dig. Att du aldrig upplevt så mycket fantastiskt i ditt liv förut, som du faktiskt gjorde dessa två åren. Du valde dina egna vägar, gjorde aktiva val som påverkade din framtid positivt. Du blev tillsammans med en kille, som en gång för alla hade det du sökte. Som gav dig villkorslös kärlek. Som inte tog dig för givet. Du är och var hans prinsessa. Du hade äntligen hittat och hållit fast vid vänner som lyfte upp dig och inte drog ner dig. Jag är dem tacksam.  Jag är så glad, för att du fick uppleva lite medgång. För jag vet hur mycket motgång du upplevt. Hur livet ställt en uppförsbacke framför dig under så många år. Som för att liksom testa dig och din beslutsamhet. Du är den enda jag unnar den medgången, medvinden.
Det finns ingen som var så värd den, som du.
Men jag är också ledsen. För att vi gled ifrån varandra där ett tag. Ledsen för att du inte fick vara med på din pappas bröllop. Du skulle varit den fjärde brudtärnan. Jag vet hur exalterad du berättade att du var för just det. Jag är ledsen för att du inte fick uppleva din 21:e födelsedag. Jag är ledsen att du inte fick vara ledare på maskrosbarn så som du så länge velat. Jag är ledsen att du inte fick möjlighet att påverka fler liv än du gjorde. För du har satt avtryck i så många människors liv. Men din dröm var att kunna hjälpa fler. Jag är ledsen för att du inte kommer bli mamma. För du skulle blivit en fantastisk mamma och vi pratade ofta om att våra barn skulle bli "tvingade" att bli bästa vänner. Jag är ledsen att du inte kommer få stå brud vid altaret. Jag är ledsen för att tiden inte räckte till för att du skulle få uppleva allt det här. Jag är ledsen för att himlen hämtade hem dig...
 
Jag älskade dig min vän.
Du skiner starkast av dem alla.
Jag älskar dig  fortfarande min vän. 
Alltid älskad. Aldrig bortglömd.
 
Din för alltid, Ellinor Bergström
 
 

När vardagen vill ha utrymme igen

Datum: 2014-08-23 Tid: 02:13:30
Livet, vardagslunket och strukturen nästan knackar mig på axeln. Först, lite försiktigt och sen mer otålmodigt. Som ett barn. Ett barn som fått för lite uppmärksamhet. Livet, vardagslunket och strukturen vill också ha lite utrymme. Vill också bli sedda. Känna att dem betyder något, uppskattas. Dem nästintill ropar, otåligt och tvekande- "Men vi då?".

Dem känner sig bortprioriterade och osynliga. Och jag vet. Det har inte funnits tillräckligt mycket utrymme för dem. Sommaren har liksom den förmågan. Den ger plats åt så mycket annat. Så många andra bekanta. Men nu är det bara några dagar kvar, tills jag åker hem. Hem, som i Västerås. För samtidigt som jag åker hem åker jag ju också hemifrån. Det är konstigt det där. Hur hem är så fullständigt självklart. På båda ställena. Hur fullständigt, fantastisk, ovärderligt självklart Västerås har kommit att kännas för mig. För jag vill liksom berätta för dem där bekanta- Livet, vardagslunket och strukturen att jag skall ägna den uppmärksamhet resten av året. Att det på sommaren liksom blir såhär. Och det är också okej. För livet, vardagslunken och strukturen är mina bundsförvanter resterande dagar av året. Och det känns lite jobbigt att lämna kvar, spontaniteten, solen och semestern här. Där den egentligen hör hemma. 

En ny termin i Västerås blir det i alla fall för mig. Jag inleder härmed mitt andra år på Mälardalens Högskola i Västerås.  Även denna terminen med inriktning Psykologi och kommer nu läsa en B-kurs. Med allt vad det innebär. Jag är förväntansfull och nyfiken, glad och otroligt otroligt ovetandes, om vad som framtiden har att visa. För just nu, nu vet jag ingenting. Och det är nog ändå en ganska bra utmaning för mig, att inte riktigt veta. För, jag älskar livet. Jag älskar hur livet är så fantastiskt oförutsägbart. Hur det har förmågan att få dig att tappa andan, på alla sätt. Jag älskar hur alla omständigheter runt om kring mig, lär mig något nytt varje dag. Men samtidigt avskyr jag livets oförutsägbarhet, dess förmåga att försätta mig ur balans. Men det är också det som ÄR livet. Som är mitt liv. 





En gång var vår sommar en evighet lång, Del 4

Datum: 2014-08-16 Tid: 20:59:52
Detta kommer vara den sista delen av "En gång var vår sommar en evighet lång". För alla somrar som känns som evigheter, tar ju ändå slut. Det är ju bara så. Den sista delen betyder ju också att sommaren på riktigt börjar närma sig sitt slut. Det är väldigt tydligt, för idag har himlen tömts på sommarregn här i Hamburgsund och bara kanske 30 minuter efteråt så har solen trotsigt dykt upp igen. Svensk sommar i sitt esse.Hösten må vara påväg men jag välkomnar den ändå ganska hjärtligt. Det är lite skönt att vardagen börjar för mig om bara en vecka. Men håll till godo mina vänner. Självklart kommer bildbomb nummer fyra dyka upp här nedan. Så frukta icke. 
Så nu kommer alla bilder från Sardinien!
 
 
Sardinien 6-13 Augusti
med Mamma, Rikard, Linnéa, Kristoffer och Tvillingarna!
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En gång var vår sommar en evighet lång, Del 3

Datum: 2014-08-03 Tid: 12:53:30
5. 23e Juli, Grillmys med Familjen
 
 
6. Vecka 31 i Juli, JENNIFER ÄR HEMMA FRÅN USA EN VECKA! 
 
 
 
 
 
 
 
 

En gång var vår sommar en evighet lång, Del 2

Datum: 2014-08-03 Tid: 12:53:03
3. 11:e Juli, Floristfix inför vår Kusin Silje Madeleines bröllop.
 
 
 
 
4. Silje Madeleine och Simes Bröllop!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En gång var vår sommar en evighet lång, Del 1

Datum: 2014-08-03 Tid: 12:51:18
Augusti är som en söndag. Här går det ju verkligen att lägga sin egen definition vad söndag innebär för en själv. Jag definierar söndag som mysig, fortfarande tid att göra alla helgsysslor och det finns utrymme att bara slappna av. Men ändå finns rutinerna och den annars, enligt mig ganska behagliga känslan av tryggheten som innfinner sig i "veckolunket". Så ja, Augusti är lite som en söndag. Det är sommarens sista månad, både vädermässigt och tidsmässigt. Det är "veckans sista dag"/sommarens sista månad och man gör sitt bästa för att hålla kvar vid helgkänslan/semesterkänslan. Men jag gillar Augusti, det visar på att det ännu finns tid kvar för semester och ledighet men att rutinerna och allt det där vanliga finns bara runt hörnet. Denna sommaren har varit en enda lång helg. Dagarna går i ett och jag har tidvis inte ens vetat vilken dag eller vilket datum det varit. Men jag tror att det är just det som gör att sommaren är så fantastisk som den faktiskt är. För oj vad jag har hunnit njuta av sommaren, allra mest på Västkusten. För det känns ändå som att det är just här på Västkusten som sommaren är som vackrast. 
 
Det blir lite svårt att göra ett inlägg/bildbomb för varje tillfälle eftersom sommaren bjudit på så fantastiska dagar. Så jag delar upp det helt enkelt, det blir flera inlägg så förbered er för mysiga sommarbilder!
 
1. 7 Juli : En sommarkväll på Rörtången 
 
 
 
 
 
 
2. 10-11 Juli, I Hamburgsund hos Mor.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jessica Pettersson Wall...

Datum: 2014-07-01 Tid: 20:55:14
Detta är ett inlägg som jag skjutit upp på länge nog... Det är ett inlägg som jag inte orkat skriva, eller kanske inte riktigt heller velat eller kunnat skriva fören nu, jag vet inte riktigt. Antagligen för att det inte sjunkit in än. Trots att det gått en månad. För att det fortfarande är overkligt. För att jag ännu inte fått in i mitt huvud att livet förändras drastiskt på bara en sekund. Men jag är redo nu. Jag har bearbetat. Jag är redo för att tillåta mina tankar och känslor bli till snabba men samtidigt tunga, tryck på mina tangenter. 
För en månad sedan förlorade jag en vän. En pusselbit i mitt liv och någon som jag delat antagligen mina allra största hemligheterna med. Vi träffades 2008 och jag fick ha kvar henne här på jorden till den 3:e Juni 2014. Man kan säga att hela hon representerade mina tonår. För när livet var som tuffast för mig och jag kämpade med ångestattacker, sjukskrivning från skolan och anorexia stod hon vid min sida. Det var henne jag ringde efter jag genomfört ytterligare ett BUP-samtal. Hennes röst var alltid lika trygg och självklar i telefonluren. Vi var själsfränder. Jag har i hela mitt liv gått och trott att en själsfrände kommer att bli den partner man väljer. Men Jessica, hon var min själsfrände. Min andra halva under den tiden i livet. Och jag är så stolt över att få ha fått min beskärda del av kakan. Är stolt över att fått ha henne som vän. Precis som jag kämpade med mitt under tonåren, kämpade hon med sitt. Med den utomordentliga viljan att alltid vilja glädja andra och finnas till för alla andra. Hon kämpade med sitt självförtroende och sin självbild. Med att försöka vara en så god dotter så möjligt, en så god syster så möjligt, en så god elev och flickvän så möjligt. Hon lyckades med detta, anser jag, men jag antar att jag är väldigt partisk i detta sammanhanget. Men hon kände att otillräckligheten ibland åt upp henne inifrån. Och jag är så ledsen att hon kände så. Att hon inte kunde se det jag såg. Men under de stunderna grät hon. På min axel eller i telefonluren. Hon hade det jobbigt i sin familj och kände sig nog ett tag väldigt instängd. Hon började på något som hette maskrosbarn ungefär 2010 och jag är stolt över henne att hon tog beslutet att åka på de där lägrena. För det fick henne att inse vad hon var värd och vem hon verkligen var. 
Vi träffades flera gånger i veckan i flera år. Hennes nummer var favoritmarkerat i min telefonlista och om det var något, var hon endast ett samtal eller ett sms bort. Jag tog bussen till hennes stad och hon kom ibland till mig. Vi började tjuvröka när vi var 15-16 ungefär och vi satt fnittrande och hemlighetsfullt delade på en stulen cigarett på ett berg där hon brukade spendera somrarna. Vi hostade och hon blev imponerad av att jag kunde, likt en drake, få rök ut genom näsan. Haha. Efteråt åt vi Pringles för att "dölja" lukten och vi satt där på berget och kände att vi ägde världen och var helt och hållet odödliga. Vi fortsatte tjuvröka och spänningen var ett faktum. Idag kan jag sitta och le åt det, för det var ändå de där konstiga och härliga minnena som sitter kvar. Ibland gick vi på ungdomsmöten i kyrkan men när vi båda valde bort det, bytte vi ut helger i kyrkan mot festande. Vi festade ett helt år i rad, varje helg. Jag förstår varken hur vi orkade eller hur vi hade råd... Jag och hon var värdinnor på festen och vi lärde känna massor av människor. Hon har den förmågan Jessica, att föra samman människor. Att föra människor närmre varandra. Att få människor att skratta. Hon är och var fantastisk på det viset. Hennes skratt och leende var out of this world. Det är ovanligt idag. Att ha ett sånt leende. Men det hade hon. Min Jessica. Efter ett tag gled vi ifrån varandra lite smått. Vi pratade fortfarande och var nära vänner. Men livet förändras och det är okej. (Jag har självklart tänkt mycket på det, varför och det faktum ATT vi gled ifrån varandra och jag har också känt skuld för det... Men skuld är tungt och det skaver något så innerligt. Det är en jobbig känsla att bära runt på.) Livet förändras och ... Jag vill tro att det är okej. Men jag vet att vi behöll kontakten och vi träffades titt som tät. Det är jag glad för att jag fick lära känna en så fantastisk vän som Jessica. Att jag fick den tiden jag fick med henne. Att jag fick dela så många övernattningar och skrattanfall med henne, att jag fick lov att krama henne hårt när hela hennes liv föll i spillror vid hennes fötter. Jag är glad, tursam och lycklig för att hon visade mig att genuin vänskap och en vänskap som inte var tillgjord eller ansträngd. Hon var min första bästa vän på den här jorden. Min Jessica. Precis som jag brukar skicka "brev" till min kusin i himlen, kommer jag nu ibland även också skicka till Jessica. Med Jessicas namn i guldig snirklig skrivstil placerad på det vita kuvertet och sedan skicka med expressfart till himlen.... För jag har förlorat en pusselbit av mitt liv. Och jag kan fortfarande inte förstå det. Det är fortfarande bara på låtsas alltihop. Men nu har jag skrivit. Inte ens hälften så mycket som jag skulle kunna skriva. Men en liten del av allt som representerar mina känslor. 

Jessica : Jag älskar dig. Fortfarande. Föralltid. För du är fortfarande min kompanjon och andra halva. Jag skriver snart till dig igen. Fortfarande min bästa vän. Men nu har du blivit min bästa änglavän.  Alltid älskad. Aldrig bortglömd. 

/Din Ellinor