Sunshine is happiness

Datum: 2012-04-27 Tid: 12:35:45

London 2012: Call me maybe, hostmedicin hos optikern, osköna sängar, primarkshopping och solskens leenden

Datum: 2012-04-25 Tid: 00:31:58

'

Are you in control enough, to let go?

Datum: 2012-04-24 Tid: 00:20:24
Lider inte alla av en dos prestationsångest? Jag vet att jag har en stor dos av det i alla fall. Jag vet flera av mina vänner, både tjejer som killar, som har det/lider av det. Det är det där stora kontrollbehovet som ofta har tagit över. Man vill ju bara räcka till, göra något bra, synas lite bara, bara finnas till, vara en färgklick i allt det grå, bevisa för sig själv, för andra eller bara vinna kampen mot sig själv hela tiden. Det måste inte vara någon annan som satt de där kraven på dig själv. I många fall är det du själv. Bara jag mår målet, bara det inte går fel, bara det går som planerat. Alla har sin egen historia. Varje historia är unik.

Men jag tror att den där prestationsångesten,  att göra så mycket vi kan bra, perfekt, bättre eller bäst det gör att vi själva sakta men säkert har satt upp spärrar för oss själva. Vi hindrar oss själva att lyckas just för att vi inte tror på att vi faktiskt kan fixa det, ta oss igenom och gå ut ur situationen som vinnare. Som när man var yngre, man skulle för första gången hoppa från tian. Jag iallafall skakade och hjärtat kändes så stort att det inte fick platsi bröstet längre.  När jag gick upp för de lite hala trappstegen upp mot målet, då visste jag att jag kan inte ändra mig nu. Det gäller nu. NU eller ALDRIG. Jag hade ju bestämt mig redan, jag skulle hoppa. Jag skulle bevisa att jag kunde. Både för mina killkompisar men främst mig själv. Det är inte farligt, det är läskigt, det kommer vara just det, men känslan efteråt kommer vara värt det. Det är precis såhär med livet, jag tror man måste släppa taget. Vi måste hoppa ut i luften och släppa all kontroll. Känna på hur det känns att bara "flyga" för en stund. Den där frihetskänslan. Den är lik ingen annan. Jag tror vi måste göra det, hela tiden varje dag. Men vi nu tycker det är svårt att hoppa och släppa taget om kontrollen. Kontrollen och känslan av fast satbil säker och trygg mark, då kan vi stå med ena foten utanför kanten... På ett sätt att du fortfarande har tid att bestämma dig. Då kan du tryggt gå ner för trapporna igen och lova att du skall göra det nästa gång, eller så gör du det nu. Hoppar ut och känner frihet. Valet är egentligen bara så enkelt, inget mer, inget mindre.
Det viktigaste är att vara sann mot sig själv, att om du skall hoppa ut i vattnet från tian. Hoppa då, mesa inte. Du måste satsa för att vinna, för inte är det väl roligt att gå iväg och tänka på att du borde spelat och du kunde vunnit, annars ligger bara pengarna i fickan och inte göra någon som helst nytta.Hoppa och fullför det, helt och fullt, skrik helst lite på vägen så att du känner att du lever. Men om du inte vill hoppa, nej gör inte det. Det kommer fler gånger. Alla tar vi olika lång tid på oss. Men släpp taget om kontrollen, i alla fall den som inte gör dig gott. Släpp tag om saker som skadar dig och som du lider av. Kom ihåg att det är inte alltid det vi gör som vi ångrar, det är det vi inte gjorde...

Yes, indeed

Datum: 2012-04-20 Tid: 21:29:51

En tre år lång resa mot den jag är idag

Datum: 2012-04-20 Tid: 00:10:46
Dag 1, Jag förstod att jag måste göra något med liv. Kunde inte leva på det sättet jag gjort. Det var desktruktivt. I behov av kontroll åt jag inget, vägde några kilo under fyrtio som minst. Det handlade bara om att vilja ha kontroll, för jag visste ju att jag var smal. Jag visste det så väl. Bara att det här med maten var så lätt att kontrollera, så vardagligt. Allt som tidigare hade format mig låg som krossat kring mina fötter och det kändes så trasigt alltihop. Jag hade haft en fin familj med en mamma och pappa och storasyster som älskade mig mer än något annat. Jag tillhörde inte "riskgruppen" för dem som skulle kunna hamna i  svår ångest eller matproblem. Men det blev så, och idag vet jag varför. 2009 gick jag rakt in på skolsköterskans rum och berättade. Grät inte, berättade bara sakligt att jag behövde hjälp. Hon tog mig på allvar den där försommardagen. Det är jag tacksam för idag. Vet inte vem jag skulle varit idag annars. Så jag blev skickad till en psykolog. Första mötet Andra Juni.


Dag 425. Jag har kommit en bit på vägen. Mer än ett år har gått sedan första kontakten. Nu pratar vi om relationer och känslor. Att man inte behöver le hela tiden. Att man kan visa känslor. Det är okej. Man kan själv välja vilken väg man skall gå. Jag börjar långsamt förstå vad hon sitter och säger. Men vågar inte riktigt fullföra helt och hållet. Har gått upp tre kilo. Det är en stor bedrift och en triumf för mig. Jag väger mig en gång i veckan, bara hos psykologen. Vågar inget annat. Det är jobbigt, kontrollen sipprar bort som vatten genom mina fingrar. Det gör ont. Men processen är igång. Jag är på väg nu.
Dag 791, År 2011, Jag börjar långsamt bli Ellinor. Har hittat vem jag är och jobbar fortfarande på relationer och känslorna, lär mig hävda mig själv. Jag behöver inte gå på vågen längre. Den behövs inte. Ändå är det jobbigt, de få gångerna jag behöver göra det gör det lite ont. Men jag är ändå mer trygg med mig själv nu. Efter allt som vi pratat om, tagit upp och berarbetat börjar det det hela bli verkligt. Jag mår sämre av någon anledning. Men jag har hört att det blir så efter man börjar sätta igång allt. Jag börjar äta vita näringspiller, lindrar ångesten. Blir avtrubbad av dem, ännu mer tom än förut. Når aldrig hela vägen fram i mina känslor.Går ner massa kilon igen.  Det pratas om att läggas in på sjukhus. Men det är då jag bestämmer mig att jag aldrig skall sjunka så lågt. Tänker inte svika mig själv. Bestämmer mig att sluta med pillerna. Det bästa beslutet jag tagit. Efter tabletterna gick jag upp sex kilo. Fortfarande underviktig, men på otroligt god väg. Har bestämt mig för att må bra.
Dag 1050 År 2012 ,Den 17 april gick jag på mitt sista möte hos min psykolog. Det var en triumf. Jag hade vunnit. Mot mig själv.  Nu känner jag till mitt eget värde, vet att jag själv har styrkan att bestämma vem jag skall vara och hur jag skall komma dit. Jag mår bra nu. Vi knöt ihop säcken. Hon berättade för mig vad vi pratat om, vilka faser som jag gått igenom. Det är spännande, jag sitter och lyssnar och nickar. Ser mig själv liksom utifrån, ser på mig själv med andra ögon nu. Jag är inte den tjejen som hon nyss berättade om. Jag är mig nu. Så varför berättar jag detta? För att jag mår bra av att skriva. För att detta har varit en förändring i mitt liv. Och det där med att det var sista mötet, det är en så otroligt vinst. Min treåriga resa har tagit mig till ställen jag aldrig trodde jag skulle kunna komma. Så det här är inget inlägg ni skall kommentera med åhhh, pitty you!? NEJ. Inget sånt. Jag mår helt fantastiskt och jag hoppas verkligen att om någon mår dåligt så ta kontakt med någon. Det var lifesaving för min del. Gör det bästa av det du har. Godnatt och tack för mig! See ya soon.




Lite glimtar i vardagen

Datum: 2012-04-19 Tid: 16:33:14
  • Projektarbetet som nu pågått under ett år är nu  klart. Imorgon skall det vara inlämmnat. Hela processen har tagit tid och stort engagemang. Jag och Karin har skrivit och pysslat, designat och jobbat med detta tills vi inte kunde hålla ögonen öppna eller tills våra fingrar domnat bort efter allt hamrande på tangenterna. Resultatet blev jättebra om jag skall vara helt ärlig. Då vi gjort en web-tidning skall jag imorgon/under helgen lägga upp resultatet här så ni kan få läsa hur mycket ni vill. (Tidsskriften kommer även komma ut som en blogg vilken jag länkar till senare) Att detta är klart och helt otroligt. Allt resulterade i en web-tidning på 32 sidor och en projektarbetesrapport på 10 sidor medans loggboken kanske är på 9 eller 10 den. Så som sagt är det skönt att man nu kan lägga detta bakom sig.

 

  • Stundentmössan har anlänt och jag kunde inte varit lyckligare! Den blev verkligen skitsnygg och att det inte är lång tid kvar heller gör inte saker och ting värre. Känns så galetsjuktotroligt bra. SnartSnartSnart!

 

  • Jag har kommit på hur jag skall spendera mitt år efter studenten. Fortfarande är inte något helt klart och bestämt men då jag finner fler möjligheter än svårigheter med detta så lutar det mot att det blir så faktiskt. Då jag brukar vara jättedålig på att hålla hemligheter skall jag verkligen göra mitt absolut verkligen allra bästa för att hålla det hemligt tills allt är klart. Men framtiden ser trots allt ljus ut ändå!

 

  • Jag och en håller på med ett litet projekt utanför skolan. Ett spännande och faktiskt väldigt roligt projekt.  Det är en sång vi skall spela in nämligen. Mer än detta får ni faktiskt inte veta än heller.
    (Jag är ju hur hemlighetsfull som helst nu ju, har aldrig hänt förut... Den här förmågan borde bara dykt upp tidigare så skulle jag fått en mycket lättare uppväxt)


 


Just look up, we're both under the same starry sky

Datum: 2012-04-17 Tid: 00:06:32
Drömmarnas Disney-Himmel.
Ibland är jag glad att jag bor ute på landet som jag gör. Som ikväll, då är det turligt nog helt stjärnklart och man ser tillochmed de allra minsta stjärnorna. Som på en stjärnklar disney-himmel. Jag förundras av himmelen på det sättet. Är så enkel när det gäller sånt. Jag sänder upp en tanke till änglakusin, hoppas att hon har det bra i disney-himmelen. En av stjärnorna tlyser nog lika starkt som hennes leende. Känns bra att hon är där uppe i tryggt förvar. Hon är två år och några månader nu. Men just nu, mest av allt är jag bara tacksam för att jag inte bor mitt i stan, att jag inte bara ser bilarnas skarpa ljus och gatlyktans lite dimmiga och svaga men ändå så markanta ljus. Nä, jag skulle inte vilja byta ut det här mot något. Bor bra här faktiskt.  Mår bra rättare sagt. Om man lyssnar riktigt noga hör man bäcken också. That's the icing of the cake. Jag fick ett plötsligt infall förut och böjde huvudet bakåt och upp vänt mot himlen och snurrade runt, precis som när jag var liten. Det är frihet. Jag skall nog tillåta mig att göra det lite oftare. Jag tror att det är viktigt, att ge sig själv sådana stunder så ofta man kan. Snart är det ju försent.

Livet har sina Mount Everest stunder

Datum: 2012-04-16 Tid: 00:53:03
Jag har ingen tanke på att gå och lägga mig just nu. Jag tänker sitta här tills jag inte orkar mer, trots att klockan ringer så tidigt som sex imorgonbitti. Men jag orkar inte sova, orkar inte drömma. Hatar att drömma, drömmer ofta mardrömmar nuförtiden, har gjort det i två månader nu snart. Vaknar halvt gråtandes och halvt med andan i halsen. Alltid samma dröm. Imorgon börjar skolan igen, det känns konstigt. När jag egentligen  borde plugga och verkligen borde lägga in sista växeln innan studenten känner jag mig lite tom lite trött sådär. Men det kanske skall kännas så. Man måste uppleva lite uppförsbacke för att sedan kunna njuta av nedförsbacken där det går lite lättare.
Jag kommer ihåg när jag var liten, när jag för första gången klarade av att cykla upp för den allra längsta och brantaste backen det fanns i vårat område. Det var ett Mt Everest för en femåring, utmaningarnas utmaning. Jag cyklade och cyklade och såg bara uppåt, tänkte cykla upp för backen om det vore det sista jag gjorde. Och jag fixade det, andades tungt när jag nått målet. Kände mig så stolt. Jag hade gjort det, klarat av det både fysiskt och psykiskt. Nu idag, många år senare är den där backen nog inte så brant... Det är just det jag nog försöker säga, att saker blir lättare. Efter en tid. Att backen som var Mt Everest då, nu är en liten upphöjning som på en kulle. Nu är andra upplevelser i livet Mt Everest, andra tillfällen. Andra stunder. Likadant där, jag skall cykla uppför den backen, det berget. Bara för att jag har viljan till det. Bara för att jag kan. Bara för att om jag sätter viljan till klarar jag allt. Så just därför har jag bestämt mig att det sista så skall jag för allt jag är bara fortsätta cykla. Det man ser ju nästan toppen nu, högst upp på backen.  Det skall jag klara, det är ju inte långt kvar nu. Jag skall fixa alla andra uppförsbackar i livet, just av den anledningen att jag har klarat de som redan varit.

Vem är du?

Datum: 2012-04-15 Tid: 19:44:55
Har du någonsin tänkt på hur du ser ut i andras ögon? Då du redan har en bild av dig själv, undrar du inte precis som jag, hur dina medmännsikor ser dig? Jag menar, jag ser mig själv som omtänksam, enkel och ganska glad och öppen person. Men när någon annan ser på mig, hur och vad tänker de om mig? Det kanske är precis motsatsen. Det vet jag inte, jag vet inte heller om jag skulle vilja veta heller. Ofta önskar jag att jag kunde se mig själv ur andras ögon. Det är klart, den reaktionen är väl inte annat än mänsklig. Vem är jag enligt mina vänner? Vad ser dem och vem är jag för dem. Vem är jag enligt min familj och alla andra kring mig och om mig? Alla människor har olika uppfattningar av en och samma männsiska. Om du ser dig själv med tvekande ögon, med ögon som inte gillar var de ser. Då kommer andra se samma sak. Tyvärr, det är så det är... Jag tror att ju äldre man blir lär man sig se sig själv med "snällare" ögon. Medan du lär dig acceptera dig själv, kan du också lära dig acceptera andra. Ju längre du kommer i utvecklingen, när du ser dina egna fel och brister och lär dig hantera dessa kan du också göra likadant när du möter andra. Det är viktigt för oss människor med bekräftelse och mycket av vårt samhälle är uppbyggt på just detta. Men jag tror att vi behöver se oss inte med andras ögon eller oroa oss hur andra ser oss. För om vi blir upptagna med det, så kommer vi tillslut inte kunna tänka på något annat än vem vi är i någon annans ögon. För, egentligen, är det inte viktigast hur du ser dig själv.  För om du ser dig själv som värdefull och vacker och visar det med allt du är och allt du har, då kommer förhoppningsvist dina medmänniskor se samma sak.

Look forward, the best is yet to come

Datum: 2012-04-03 Tid: 12:13:53

Hej Kåmpizar!
Jag har vart på äventyr och har därför inte kunnat blogga. Vart har jag varit då? Jo, jag har befunnit mig i Storbritannien, London för att vara mer precis. Jag och hela min klass. Om jag skall berätta allt om min resa så kommer det ta en stund men jag kan ju återge med några ord iallafall (Dock så var jag ju sjuk HELA veckan i london och mådde kanske inte sådär skitbra. Med hosta som kunde döda, en näsa som rann som en förbannad kran och med feber som åt upp huvudet innifrån) Meeeeen, jag gjorde London. Kanske inte helt och fullt som jag kanske velat, men det var bra. Det dög. Måndag till torsdag var vi borta och med flygförseningar och allt vad tidspress hette var vi på G. Vi bodde på ett Youth Hostel som var rätt skabbigt faktiskt... Smutsigt och åter igen smutsigt. Mina vänner var så otroligt goa och stannade med mig på Hostelet när jag inte alls mådde bra. De borde ha pris, istället för att njuta och ha roligt satt de där på rummet med mig. Jag värdesätter dem där skall ni veta. I alla fall, det jag orkade (tvingade mig själv att orka) var att SHOPPA. Med mycket pengar på kortet shoppade jag loss och plockade på mig grejer lite här och där. (Nej, jag vågar itne ens kolla på kontot och se hur mycket jag slösat... Det får vi ta en annan vacker dag)  Vi satt i solen och njöt av vädret och såg London från sin bästa sida. 20 grader och mer några dagar i mars där, blommande vår och fantastiska vänner. Det kan inte bli mycket bättre. då jag som person "gillar" att göra bort och göra sådär konstiga saker så var inte denna resa ett undantag...

Går fram till disken ganska bestämt rakt fram efter rulltrapporna (utan att se upp utan bara antar att det är apoteket då det stod det på en skylt på nedevåningen) med Rebecka vid min sida och skall försklara för "Apotekaren" alla mina symptom och att jag behöver någon medicin så att jag kan försöka kurera mig... Efter en lång utläggning om allt jag har som symptom ser "apotekaren" upp på mig och ler och känner sig aningen förvirrad, - Dear, this is the optical section. Over there is the pharmacy. Jag har alltså gått till Optik avdelningen och berättat en lång förbannad historia om alla mina symptom och allt som är fel med mig. Med huvudet sänkt säger jag snabbt och helt otroligt generad - Thank you. Bye... Fortfarande med nersänkt huvud och generad som aldrig förr går jag snabbt bort till den riktiga apoteksavdelningen och sjunker ihop på golvet i skratt och Rebecka och jag ser på varandra och tänker att detta bara händer oss. Det var roligt och skrattanfallet hade nått alla i butikens öron och de såg lite konstigt och misstänksamt på oss. Men vad gjorde det? Vi (JAG) hade redan gjort bort mig och brydde mig inte ett dyft.  Och när jag väl skulle handla mina mediciner och kom fram till den riktiga apotekskassan frågade jag klart och tydligt; - Is this the PHARMACY SECTION 'mam?
Aldrig har det varit så skönt att höra orden hon sa. - Oh Yes, Do like to pay Miss? Ja, äventyr minst sagt.

Denna veckan har jag försökt kurera mig och bli frisk. Sovit bort sjukdomen och gått i skolan. Det är bara imorgon kvar sen är det ledighet som gäller. Som jag längtat. Men inte förän efter helgen då jag skall jobba varje dag 10-17 uppe på Pipers Huset. Det blir nog bra. TACKOHEJ GOINGAR så hörs vi snart igen!