Bildexplosion

Datum: 2013-04-24 Tid: 18:30:06

Försöker kompensera min obefintliga uppdatering genom att lägga upp en explosion av bilder. En liten inblick i mitt liv de senaste tre veckorna ungefär.


Lillebror-vid-matbordet-moment

Datum: 2013-04-15 Tid: 12:15:08

Idag jobbar jag inte och lillebror har varit lite krasslig i helgen och han är hemma från skolan. Så vi har mysdag idag helt enkelt. För en stund sedan bestämde vi oss för att göra lite frukost. Han fick bestämma vad och hur mycket han skulle äta och plocka fram allt han skulle ha. Så han tog fram sin macka , smör, ost, gurka och salami och började bre sin smörgås. När han stod och skar gurkan i skivor såg han upp på mig lite eftertänksamt och utbrast:

"Tänk att vi är så stora att vi klarar det här själva nu, Ellinor?!"

'Ja, tur är väl det, sa jag, snart 20 och inte kunna bre sin macka... Min framtid skulle inte varit så ljus då.'

"Ah, jo men jag menar här står jag, snart 12 år gammal och skär gurka, med en globalkniv. (En av de väldigt vassa, fina knivar vi har hemma) Det är inte många 12åringar som får skära ned så vassa knivar. Jag tror jag börjar bli stor på riktigt nu"


Tillbaka dit igen...

Datum: 2013-04-04 Tid: 01:41:17
Flashback. 
Hjärtat slår ansträngt, liksom i otakt. Tröttheten äter upp mig innifrån, sväljer mig nästan hel. Jag pratar inte om den där tilltalande och behagliga känslan av trötthet som du nästan längtar några timmar innan läggdags. Den där känslan som uppfyller hela kroppen av välbehag. Tröttheten som jag pratar om tömmer mig på känslor. Den liksom dränerar mig. Orkeslösheten har aldrig varit såhär verklig förut. 
 
Jag trodde allt skulle bli bra, direkt. Det visade sig att det skulle bli värre innan det blev bättre. Mycket värre. Fler kilon som skulle rasade innan siffrorna kunde ticka uppåt igen. Fler tårar som skulle falla innan skrattet kunde komma naturligt igen. Fler ångestattacker innan lugnet kunde lägga sig, För alla samtal sittandes i den där stolen, i det där rummet, i den där gröna villan har gjort mig så... medveten. Allt nedgrävt låg nu på ytan, så sårbart. Det jag förut blundat för såg jag nu så klart. Där kommer alla känslorna på en och samma gång. 
 
Jag tog slut.. Jag kunde inte hatera min egen ångest längre. Jag hade inte kontroll över någonting. Min älskade, älskade kontroll. Jag behövde den för att andas, behövde den för att leva. Efter en av samtalen bestämde jag mig för att be om medicin. Det gick en vecka och efter samtal med läkare och mina föräldrar fick jag mitt recept. Ångestdämpande piller. Vita små delbara tabletter. Cipralex. Jag började med en låg dos men trappade sedan upp mer och mer efterhand. 20 mg, den högsta dosen.
 
Mina vita tabletter lindrade min ångest. För en tid. Men den förde också med sig en tomhet som var så intensiv att jag trodde jag skulle gå av på mitten. Jag var känslomässigt frånkopplad. Hela min kropp var stum på ett sätt som är svårt att förklara. Känslorna kom aldrig hela vägen. De var precis på gränsen till "att bryta" men kom aldrig så långt. Aldrig fullständigt. Aldrig helt glad, Aldrig helt ledsen. Bortdomnad på ett obehagligt sätt.
Jag tog de där tabletterna i 1,5 år. Tillslut visste jag att jag var starkare än min ångest, jag kunde hantera känslor på ett annat sätt så jag trappade långsamt ner på tablettintaget. Jag var större än ångesten jag kände/hade känt. 
 
Jag andas ut efter flashbacken. Är glad att det är över, men är samtidigt tacksam över att jag tagit mig igenom den här resan. Den har gjort mig till den jag är idag. Men betydligt färre ångestattacker och känslor som kommer hela vägen, som istället är innerliga och fullkommliga. Jag är tacksam till mitt hjärta som orkade med, trots allt det jag utsatte det för. Tacksam till allt som ändå blev. Men mest tacksam för det som är nu.