Tillbaka dit igen...

Datum: 2013-04-04 Tid: 01:41:17
Flashback. 
Hjärtat slår ansträngt, liksom i otakt. Tröttheten äter upp mig innifrån, sväljer mig nästan hel. Jag pratar inte om den där tilltalande och behagliga känslan av trötthet som du nästan längtar några timmar innan läggdags. Den där känslan som uppfyller hela kroppen av välbehag. Tröttheten som jag pratar om tömmer mig på känslor. Den liksom dränerar mig. Orkeslösheten har aldrig varit såhär verklig förut. 
 
Jag trodde allt skulle bli bra, direkt. Det visade sig att det skulle bli värre innan det blev bättre. Mycket värre. Fler kilon som skulle rasade innan siffrorna kunde ticka uppåt igen. Fler tårar som skulle falla innan skrattet kunde komma naturligt igen. Fler ångestattacker innan lugnet kunde lägga sig, För alla samtal sittandes i den där stolen, i det där rummet, i den där gröna villan har gjort mig så... medveten. Allt nedgrävt låg nu på ytan, så sårbart. Det jag förut blundat för såg jag nu så klart. Där kommer alla känslorna på en och samma gång. 
 
Jag tog slut.. Jag kunde inte hatera min egen ångest längre. Jag hade inte kontroll över någonting. Min älskade, älskade kontroll. Jag behövde den för att andas, behövde den för att leva. Efter en av samtalen bestämde jag mig för att be om medicin. Det gick en vecka och efter samtal med läkare och mina föräldrar fick jag mitt recept. Ångestdämpande piller. Vita små delbara tabletter. Cipralex. Jag började med en låg dos men trappade sedan upp mer och mer efterhand. 20 mg, den högsta dosen.
 
Mina vita tabletter lindrade min ångest. För en tid. Men den förde också med sig en tomhet som var så intensiv att jag trodde jag skulle gå av på mitten. Jag var känslomässigt frånkopplad. Hela min kropp var stum på ett sätt som är svårt att förklara. Känslorna kom aldrig hela vägen. De var precis på gränsen till "att bryta" men kom aldrig så långt. Aldrig fullständigt. Aldrig helt glad, Aldrig helt ledsen. Bortdomnad på ett obehagligt sätt.
Jag tog de där tabletterna i 1,5 år. Tillslut visste jag att jag var starkare än min ångest, jag kunde hantera känslor på ett annat sätt så jag trappade långsamt ner på tablettintaget. Jag var större än ångesten jag kände/hade känt. 
 
Jag andas ut efter flashbacken. Är glad att det är över, men är samtidigt tacksam över att jag tagit mig igenom den här resan. Den har gjort mig till den jag är idag. Men betydligt färre ångestattacker och känslor som kommer hela vägen, som istället är innerliga och fullkommliga. Jag är tacksam till mitt hjärta som orkade med, trots allt det jag utsatte det för. Tacksam till allt som ändå blev. Men mest tacksam för det som är nu.
 

Kommentarer
Postat av: Danola

Och jag är tacksam för att jag fick vara med på din resa. Men framför allt tacksam för att du hela tiden varit du och att du är ännu mera du just nu :)

Svar: Allra mest fantastiska far. How i love you.
Ellinor Sarah Bergström

2013-04-05 @ 23:23:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback