Bara en liten del av allt det där som gör mig till mig. Del 1

Datum: 2013-10-30 Tid: 23:24:45
  • Hur var din barndom?

Jag hade en fin barndom. Det hade jag. Jag hade villkorslös kärlek som omgav mig. Mamma och pappa gav oss allt vad vi, jag och min storasyster, någonsin skulle kunna tänkas behöva. Jag visste med säkerhet att jag var älskad, önskad och viktig. Jag var en sprallig, blond, blåögd liten flicka som såg det bästa i människor och skulle bli pirat på heltid när jag blev stor. Som var envis och sällan lyssnade när jag blev tillsagd något. Som i förskolan gick i en klass med bara en till tjej i klassen och resten killar, killarna lärde mig slåss på rasterna och jag tog med mig mina gangsterfasoner hem, till mammas förskräckelse. Jag var en flicka som på vintrarna allt för ofta slickade på kalla lyktstolpar i hopp om att liksom smaka på frosten, men som också allt för ofta fastade där så att min dagmamma fick hälla varmt vatten på min tunga. Min ursäkt? "Det såg så fint ut, Jag ville ju bara smaka lite."

 Men samtidigt var ju allt inte så bra alltid. Efter tre år sittandes i en stol på BUP lärde jag mig att allt kanske inte var en dans på rosor alla dagar. Det var mina föräldrars olikheter. Flickan som var jag som försökte hitta ett mellanting mellan dessa raka motsatser. Förvirringen och kaoset i mitt hjärta som detta försök ledde till. Min superman till pappa som åkte till jobbet vid 7 och kom hem 21.00. Min älskade älskade pärlemor och hennes rutiner och försök att hålla huvudet högt och fasaden uppe. Mammas och pappas skilsmässa. Min syster och hennes för stora roll av ansvar som låg på hennes 14-åriga små späda axlar. Mitt 11åriga tappra försök att alltid vara tillräcklig för alla andra till den grad då jag glömde bort mig själv på vägen, utan att jag ens förstod det själv. Att i en kristen skola, med hårda regler och normer, försöka gå genom korridorerna rak i ryggen trots att det stod skilsmässobarn med permanentpenna  i pannan på en. Alla visste. Tittade på mig med äckliga och "medlidsamma" blickar som sa, 'Stackars dig, som kommer från en trasig familj".... Sen var det "varannan-vecka-livet", livet i en väska. Och mitt i kaoset skulle jag växa och bli stor, vem skall jag bli och vem skall jag vara? Jag och min syster som inte gjorde annat än bråka med varandra. Mitt försök till att laga mig själv. Täta igen sprickorna. Försöka få bukt på min känsla av ständig otillräcklighet. Mitt kontrollbehov som dök upp sakta men säkert. Först bara småsaker. Men en liten eld sprider sig lätt och blir större ju längre tiden går. Jag kunde ju kontrollera maten? Vägde 37 kg som allra minst. Svår Anorexia kallade dem det. BUP-samtal och ångestdämpande vita piller. Allt blev efter det bara bättre och bättre. Jag har lärt mig så ofantligt mycket om mig själv och om andra människor. Jag vet med säkerhet att min barndom är det som format mig till den människan jag är idag. Jag vet att jag alltid har min familj att falla tillbaka på. Jag vet att de alltid tar ner mig på jorden och hjälper mig att hålla huvudet över ytan. Åh, vad jag är tacksam.

 

 


Med en uns av hemlängtan...

Datum: 2013-10-29 Tid: 00:55:26
Klockan är som vanligt över tolv på natten när jag återigen börjar skriva igen. På något sätt vaknar min inspration till liv just då. Det spritter i fingrarna och jag vill inte göra annat än att bara skriva allt vad hjärtat är fullt av, Den välbekanta och efterlängtade känslan av ro har innfunnits sig efter en hektiskt helg. Det är väl också då, när jag funnit mitt eget lugn som jag tillåter mig själv att skriva igen antar jag.

Min lägenhet är nedsläckt. Höstmusiken i hörlurarna strömmar ut medan jag ligger under täcket. Microns blåa digitala siffror skvallrar om att jag borde sovit för ungefär 2 timmar sedan. Hösten gör sig påmind utanför och regnet väter asfalten. Vinden viner i den stora björken utanför fönstret. Några av björkens gulnade löv har blåst över till  min balkong och ligger där på betonggolvet, väntar liksom på att bli uppmärksammade. De har legat där ett par dagar. Igår var ingen bra dag. Jag blev helt plötsligt så medveten om min egen ensamhet. Min egen sårbarhet. Känslan var starkare och större än jag någonsin känt den förut. Den kom snabbt och utan förvarning. BAM. Jag kände mig supertöntig när jag nästintill var på bristningsgränsen för att gråta hela gårdagen. När jag pratade med Jennifer i telefon där på kvällen, började tårarna rinna så smått men vi skojade snabbt bort det. För rent logiskt är det ju, 1: Bara ett samtal bort så kan  jag prata med både mamma, pappa, Jennifer, Linnea och Niklas. 2: Det är INTE länge kvar till jag är hemma hos de mina. Mindre än två helger kvar bara. 

Men rent känslomässigt går det inte att tänka logiskt. Hur mycket jag än skulle önska att jag fungerade så, vet jag att det är viktigt att ta del av både BÅDE det logiska och det känslomässiga. Men allt går bra, jag är glad och lycklig och umgås med fina människor. Dock inräknat små uns av hemlängtan från och till men det är inget som jag inte klarar av. Har sagt det förut och säger det igen, detta året skall vara en utmaning. Allt jag gör kommer på ett eller annat sätt i slutändan göra mig starkare. 


Det som bär upp min själ

Datum: 2013-10-11 Tid: 07:29:55
Jag stod avklädd, blottad och sårbar i allra största bemärkelse. 
Kläderna som tidigare täckt min kropp låg nu i en hög vid mina fötter. 
Jag försökte möta min egen blick i spegeln för att se helheten. 
Lyfte blicken för en sekund men sänkte den lika snabbt igen. 
Det var lönlöst. 
Det är så mycket lättare att granska på avstånd. 
Liksom uppifrån. 
Alla brister blev inte lika tydliga då. 
Jag kunde stå sådär timtal. 
Jag såg ner på det jag avskydde och hatade. 
Jag ägde inte min egen kropp. 
Den tillhörde inte mig. 
Den tillhörde destruktiviteten och självföraktet. 
Den ägdes av kontrollbehovet, av självhatet som på något sätt blivit min trygghet. 
Min kropp var inte min egen. 
Avlägsen. 
Ofullkomlig. 
Bristfällig.
För min kropp var en främmande bärare av min själ. 
Min kropp var allt i världen jag definierade som otillräckligt.  
Men kontrollerbar i allra högsta grad. 
En liten uns av kontroll.
Allt jag behövde som jag annars inte hade. 
Min kropp var endast ett fysiskt ting som jag inte relatera till. 
Som jag hatade och slog på, svälte och avskydde.

Allt är annorlunda nu. 
Idag kan jag se ner på min kropp. 
Den som med stolthet bär upp min själ.
Min personlighet.
Mina erfarenheter.
Allt jag någonsin varit. 
Allt jag är.
Den tillhör mig nu. 
Jag äger den. 
Den ägs av mig och endast av mig. 
Nu kan jag stå framför spegeln, avklädd och utblottad. 
Både psykiskt och fysiskt.
Nu möter jag min egen blick i spegeln. 
Nu ser jag mig i ögonen. 
Nu vågar inte självföraktet sig fram. 
Jag förgör det med min beslutsamhet.
Självförakt och destruktivitet har inget tillträde till den här kroppen längre. 
För nu äger jag min kropp. 
Den tillhör mig.