Bara en liten del av allt det där som gör mig till mig. Del 1

Datum: 2013-10-30 Tid: 23:24:45
  • Hur var din barndom?

Jag hade en fin barndom. Det hade jag. Jag hade villkorslös kärlek som omgav mig. Mamma och pappa gav oss allt vad vi, jag och min storasyster, någonsin skulle kunna tänkas behöva. Jag visste med säkerhet att jag var älskad, önskad och viktig. Jag var en sprallig, blond, blåögd liten flicka som såg det bästa i människor och skulle bli pirat på heltid när jag blev stor. Som var envis och sällan lyssnade när jag blev tillsagd något. Som i förskolan gick i en klass med bara en till tjej i klassen och resten killar, killarna lärde mig slåss på rasterna och jag tog med mig mina gangsterfasoner hem, till mammas förskräckelse. Jag var en flicka som på vintrarna allt för ofta slickade på kalla lyktstolpar i hopp om att liksom smaka på frosten, men som också allt för ofta fastade där så att min dagmamma fick hälla varmt vatten på min tunga. Min ursäkt? "Det såg så fint ut, Jag ville ju bara smaka lite."

 Men samtidigt var ju allt inte så bra alltid. Efter tre år sittandes i en stol på BUP lärde jag mig att allt kanske inte var en dans på rosor alla dagar. Det var mina föräldrars olikheter. Flickan som var jag som försökte hitta ett mellanting mellan dessa raka motsatser. Förvirringen och kaoset i mitt hjärta som detta försök ledde till. Min superman till pappa som åkte till jobbet vid 7 och kom hem 21.00. Min älskade älskade pärlemor och hennes rutiner och försök att hålla huvudet högt och fasaden uppe. Mammas och pappas skilsmässa. Min syster och hennes för stora roll av ansvar som låg på hennes 14-åriga små späda axlar. Mitt 11åriga tappra försök att alltid vara tillräcklig för alla andra till den grad då jag glömde bort mig själv på vägen, utan att jag ens förstod det själv. Att i en kristen skola, med hårda regler och normer, försöka gå genom korridorerna rak i ryggen trots att det stod skilsmässobarn med permanentpenna  i pannan på en. Alla visste. Tittade på mig med äckliga och "medlidsamma" blickar som sa, 'Stackars dig, som kommer från en trasig familj".... Sen var det "varannan-vecka-livet", livet i en väska. Och mitt i kaoset skulle jag växa och bli stor, vem skall jag bli och vem skall jag vara? Jag och min syster som inte gjorde annat än bråka med varandra. Mitt försök till att laga mig själv. Täta igen sprickorna. Försöka få bukt på min känsla av ständig otillräcklighet. Mitt kontrollbehov som dök upp sakta men säkert. Först bara småsaker. Men en liten eld sprider sig lätt och blir större ju längre tiden går. Jag kunde ju kontrollera maten? Vägde 37 kg som allra minst. Svår Anorexia kallade dem det. BUP-samtal och ångestdämpande vita piller. Allt blev efter det bara bättre och bättre. Jag har lärt mig så ofantligt mycket om mig själv och om andra människor. Jag vet med säkerhet att min barndom är det som format mig till den människan jag är idag. Jag vet att jag alltid har min familj att falla tillbaka på. Jag vet att de alltid tar ner mig på jorden och hjälper mig att hålla huvudet över ytan. Åh, vad jag är tacksam.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback