Det som bär upp min själ

Datum: 2013-10-11 Tid: 07:29:55
Jag stod avklädd, blottad och sårbar i allra största bemärkelse. 
Kläderna som tidigare täckt min kropp låg nu i en hög vid mina fötter. 
Jag försökte möta min egen blick i spegeln för att se helheten. 
Lyfte blicken för en sekund men sänkte den lika snabbt igen. 
Det var lönlöst. 
Det är så mycket lättare att granska på avstånd. 
Liksom uppifrån. 
Alla brister blev inte lika tydliga då. 
Jag kunde stå sådär timtal. 
Jag såg ner på det jag avskydde och hatade. 
Jag ägde inte min egen kropp. 
Den tillhörde inte mig. 
Den tillhörde destruktiviteten och självföraktet. 
Den ägdes av kontrollbehovet, av självhatet som på något sätt blivit min trygghet. 
Min kropp var inte min egen. 
Avlägsen. 
Ofullkomlig. 
Bristfällig.
För min kropp var en främmande bärare av min själ. 
Min kropp var allt i världen jag definierade som otillräckligt.  
Men kontrollerbar i allra högsta grad. 
En liten uns av kontroll.
Allt jag behövde som jag annars inte hade. 
Min kropp var endast ett fysiskt ting som jag inte relatera till. 
Som jag hatade och slog på, svälte och avskydde.

Allt är annorlunda nu. 
Idag kan jag se ner på min kropp. 
Den som med stolthet bär upp min själ.
Min personlighet.
Mina erfarenheter.
Allt jag någonsin varit. 
Allt jag är.
Den tillhör mig nu. 
Jag äger den. 
Den ägs av mig och endast av mig. 
Nu kan jag stå framför spegeln, avklädd och utblottad. 
Både psykiskt och fysiskt.
Nu möter jag min egen blick i spegeln. 
Nu ser jag mig i ögonen. 
Nu vågar inte självföraktet sig fram. 
Jag förgör det med min beslutsamhet.
Självförakt och destruktivitet har inget tillträde till den här kroppen längre. 
För nu äger jag min kropp. 
Den tillhör mig.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback