När en låt blir en känsla

Datum: 2013-09-30 Tid: 23:55:45
Ni vet när man får frågan om vad man lyssnar på för musik?! När man egentligen inte riktigt vet vad man skall svara för att man i princip lyssnar på allt mellan himmel och jord? Jag har nog egentligen en rätt bred musiksmak och beroende på hur jag mår, vad jag gör eller vad det är för årstid varierar det. Men så är det väl antagligen för många. Jag skulle nog vilja säga att jag varken har några riktlinjer eller någon specificering i den musik som jag lyssnar på. Jag kan tycka superdupersöta och sådär genomtöntiga Broadway Musikaler är det bästa som finns (såg frenetiskt på Glee när det sändes på TV). Medan jag känner mig levande när jag på krogen får dansa till housemusik så det nästan skriker i öronen dagen efter, om den göra riktigt bra kan hip-hop utan tvekan vara fantastiskt, sjukt medryckande och häftig. Jag blir fullständigt överlycklig när jag hör spanska toner med lite salsakänsla i låten, medan jag samtidigt tycker att den svenska musikeliten med deras  genomärliga och fantastiska låttexter och mästerverk (såsom Veronica Maggio, Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray och för att inte glömma Melissa Horn) är alldeles för underskattade trots sina talanger och borde få mycket större utrymme i svensk musikindustri. Deras texter är ord från hjärtat, mänskliga, ärliga och genomtänkta. Det är det som jag uppskattar med musik iallafall, texterna. Det är det som jag letar efter i en låt. Ärligheten och den genuina känslan.  

Idag släppte Veronica Maggio den tredje låten på hennes nya skiva,"Fickan i handen fast jag bryr mig" och jag väntar spänt och längtar något innerligt tills hela albumet är ute och jag kan spela om skivan om och om på repeat. Jag har redan lyssnat på denna låten här nedan säkert 30 gånger redan. Och det är precis så det skall kännas när man hittar "THAT SONG". 





"Ifrån första början var jag säker. Jag kan göra vad som helst för dig i världen. Det har aldrig varit mer uppenbart, sen den dagen är det du och jag. 

Jag skall sluta åka taxi utan skyltar, sluta leta efter kaos eller fylla. Jag skall lägga mig i tid för dig, börja gå i terapi för dig. 

Hädanefter, ska jag va' bra, ska jag va' bra för dig. Hädanefter, hädanefter, tänker jag efter. Jag ska va' bra för dig. Jag ska va bra för dig.

Jag vill inte glömma hur det kändes, men jag orkar inte minnas allt som hände. Allt jag gjorde innan vi blev två, jobbade jag för att bli bättre på. Vad du än kan tänkas göra som är dåligt, kan det aldrig vara oförlåtligt. Du kan skrika eller hata mig, tänker ändå alltid välja dig. 

Hädanefter, ska jag va' bra, ska jag va' bra för dig. Hädanefter, hädanefter, tänker jag efter. Jag ska va' bra för dig. Jag ska va' bra för dig.

Vi var stökiga och stöddiga, jag var nästan inte dödlig. Alla andra var så prydliga. Åh, jag kommer kanske se tillbaka nån dag, när allt är förlåtet"







Så vad händer nu då?

Datum: 2013-09-28 Tid: 13:28:33
Nu har jag varit Västeråsbo i lite mer än en månad och känner att jag trivs till det allra yttersta. Jag har bekantat mig med staden och skaffat mig mysiga och härliga vänner. Det är ju inte den specifika geografiska och fysiska platsen som gör en stad till det den är, det är människorna och upplevelserna som gör staden.
 
Det är mycket som händer i skolan, på helgerna och på fritiden och ibland måste jag nästan påminna mig själv om att ta ett djupt andetag. Skolan rullar på och pedagogikkursen är otroligt intressant. Verkligen ett ämne som jag brinner för. Det känns som en bra stämmning i klassen och det som är så skönt med högskola/universitet är att alla sköter sig och sitt. Alla är vi så klara med allt vad högstadie och gymnasiefasoner heter. Det är en helt annan jargong på lektionerna och alla har vi ju något gemensamt eftersom att alla valt den här kursen för att det är något vi alla brinner för. Det är ingen som blir "ihoptvingad" med någon annan och man jobbar på självständigt. Det är sånt arbete som jag gillar. Precis som alla andra också säkert känner är att diciplinen till att plugga kanske inte alltid är på topp. Men hey, jag är bara människa. 
 
Att bo själv innebär en stor frihet och att sitta i sängen och äta popcorn till middag bara för att man kan och vill har allt sina fördelar. Jag hade sett framför mig att det skulle bli jättejobbigt att bo själv. Speciellt på kvällarna. Jag såg framför mig hur lite av min ångest skulle hitta tillbaka till min kropp  och att jag skulle sitta här i Västerås på kvällarna i min lägenhet och gråta och ringa timslånga samtal till mina vänner. Men det har gått fläckfritt. Det har gått långt över förväntan. Det var kanske just för att jag förväntade mig att hemlängtan och allt vad som hör till den skulle vara så stark så när den väl dök upp var den hanterbar och rätt okej faktiskt. Så att förvänta sig det värsta kanske är bra ändå ibland. 
 
Som bekant så har jag nu lämnat singellivet bakom mig och trivs väldigt bra med det. Han bor kvar i Kungälv och jag bor här. Ett distansförhållande med allt vad det innebär har ju egentligen bara en fördel men resten är nackdelar. Fördelen är ju att man verkligen hinner sakna varandra. Det är ju inte så att man träffas för ofta och måste ha tid ifrån varandra (!?) Saknad är bra. Det ger en lite perspektiv. Vi pratar nästintill varje dag i telefon om allt och lite till. Ibland bara för att säga godnatt och lägga på och ibland sitter och tjötar i timmar. Men för mycket av saknaden är inte bra heller. Så det är ju klart att jag har ifrågasatt mig själv och mitt eget val, när jag egentligen har allt jag behöver på hemmaplan. Min familj, mina fantastiska vänner och min pojkvän. Men jag har bestämt mig för att iallafall bo kvar i Västerås något år till. Just för att utsätta mig själv för utmaningar. Jag skall försöka samla på mig så mycket upplevelser och erfarenheter så möjligt. Det är det här jag skall göra nu och om jag bara sätter manken till kommer detta gå vägen precis som allt annat.
Allt går om du sätter viljan till - Pappas citat.
 
Jag skall nu hoppa in i duschen och göra mig ordning för dagen. Ikväll vankas det fetefest här i vårt studenthus.
Det kommer med säkerhet bli en bra kväll!
 
 
 
 
 
 
 
 

Du älskade lilla - en hälsning till änglakusin i himlen

Datum: 2013-09-17 Tid: 19:24:29
Ni vet hur jag ibland skickar iväg en hälsning till himlen? En hälsning till änglakusin i himlen? Hon som vi inte ficka ha kvar? Hon som knappt blev 1år gammal? Det här inlägget kommer jag tillägna och skicka upp med expresspost till himlen i ett vitt slätstruket kuvert med ett frimärke längst upp i högra hörnet och med hennes namn skrivet med guldpenna i skrivstil på framsidan av kuvertet. 

Änglakusin
Nu har du varit borta sedan den 4e Oktober 2010. 3 år utan dig och jag erkänner, jag är fortfarande inte hel. Det är ingen av oss. Det fattas fortfarande bitar av oss som du liksom tog med dig när du for iväg till himlen. Men vi har lärt oss hur vi skall ta oss vidare utan de där bitarna. Vi har efter tid hittat andra bitar som passar in i allas våra livspussel. Som är fina, färggranna och sitter sådär perfekt. Men någonstans i mitten av pusslet kommer det alltid finnas en bit som vi inte hittar hur mycket vi än letar. Men jag vet om det nu, har accepterat.  Det innebär att jag och alla andra som är och blev påverkade av din flytt till himlen vet hur vi skall hantera situationen och varandra nu. 

Den som sa att tiden läker alla sår har fel. Den som säger att allt blir lättare med tid, har antagligen inte mist någon. Har antagligen inte sett en vit miniatyrkista där ett alldeles för litet barn ligger med tunga ögonlock. Som inte är tungt av sömn utan av livlöshet. Tiden läker inga sår. Den lämnar kvar synliga ärr. Som alltid kommer påminna om hur allt var innan det där hände. Dock ger tiden en människa utrymme för acceptans och förståelse. Tiden ger utrymme för förlåtelse. Till situationen och oss själva. Ger utrymme för lättare andetag som inte fastnar halvvägs. Tiden ger en människa utrymme att ta sig upp på fötter igen. Men tiden läker inte några sår. Det kan varje förälder som på ett eller annat sätt förlorat sitt barn på antagligen hålla med om. 

Jag älskar den där lilla vackra ängeln i himlen som togs ifrån oss för snart 3år sedan. Jag tror hon skrattar däruppe. Tror att hon flyger på nästan urvuxna vingar. Tror hon snart kommer få nya. Hon är ju en stor tjej nu. 

Vi ses snart älskade älskade lilla. 

När saker inte riktigt går som man vill...

Datum: 2013-09-04 Tid: 16:34:42
Ni som på riktigt känner mig, utan och innan, ni som detta året varit med mig och följt mig på nära håll vet att jag detta året mött motgång på motgång. Här på bloggen har man väl inte kunnat hämta så mycket information och jag har velat ha det så. Det har känts som att det varit det rätta. Så idag tänker jag berätta, vilka "motgångar" jag mött under året och hur allt tillslut har vänts till framgång:
 
1. Jag fick i vintras reda på att mina gymnasiebetyg inte var kompletta. Jag hade ett Historie-betyg som praktiskt taget var helt och hållet "tomt"(detta på grund av min 75 - 50 procentiga sjukskrivning från skolan efter mina problem ätstörningar och ständiga ångestattacker första året på gymnasiet). Jag och mina föräldrar har suttit på mängder med möten med rektorer, lärare och mentorer för att mina betyg skulle ordna upp sig och att jag överhuvudtaget skulle gå ur skolan (samtidigt som alla andra) med fullständiga betyg. Jag jobbade under gymnasietiden stenhårt för att inte ligga efter och läste kurser efter och innan skolan och anstängde mig till det allra yttersta. Jag fick klara besked att jag hade ett icke-godkänt i Historia och nöjde mig det. Det var ett av två IG:n och då jag hade väldigt höga betyg i allt annat var det inte så viktigt. Jag tänkte inte mer på det förrän jag skulle söka till högskolan på vintern. Då kom bakslaget. Jag var struken i Historia. Mitt betyg var blankt och jag skulle komma att behöva komplettera mitt betyg med en prövning. Vi försökte förgäves tala med min gamla skola men kom ingen vart. Så jag gjorde den där prövningen i Historia ändå, jag pluggade upp en kurs på 100 poäng på mindre än  2 månader som man annars studerar under ett helt år. Jag fick i början av April reda på att jag var godkänd i Historiaprövningen. Mina betyg var nu kompletta och jag andades ut. Jag hade fått klara direktiv att direkt efter att jag fått betyget i min hand att gå till min gamla skola så att de snarast möjligt skulle göra mitt kompletterade betyg till ett slutbetyg. Jag gjorde det och fick reda på från min gamla skola att jag inte skulle behöva göra något alls. De skulle personligen skicka iväg mitt slutbetyg till den enheten där alla slutbetyg finns att hämta för högskolors och universitets förfogande. Självklart trodde jag på dem och väntade spänt in mitt antagningsbesked från högskolan.
 
2. Första antagningsbeskedet från högskolan kom i Juli någon gång och jag trodde inte mina ögon. Jag var struken från alla utbildningar jag sökt. Alla 7. Att bli struken på en eller två, det kunde jag förstå, har ju trots allt inte alla MVG:n. Men alla?! Det stod som förklaring att jag inte hade grundkunskaper nog till någon av kurserna/programen. Jag hade inte ens blivit satt som reserv på någon av de? Det var då jag tänkte att det var något som var fel. Jag kontaktade antagningsenheten och de sa att jag inte hade några betyg inskickade... Alltså hade inte mina betyg skickats ändå. Det enda betyget som antagningsenheten hade till förfogande var historabetyget som jag kompletterat. Fint. Så dagen efter postade jag själv denna gången, mitt betyg och kunde nu istället kanskekanskekanske bli antagen i den andra/den sena antagningsgruppen.
 
3. Så den 6:e Augusti kom det andra beskedet. Jag hade blivit antagen till en kurs i Skandinavistik. Det var inte den kursen jag egentligen velat komma in på, egentligen var det bara en kurs jag lagt till på måfå bara för att fylla ut.  Mina första val hade varit något inom beteendevetenskap men tackade ja till platsen på Skandinavistik och tänkte att jag skulle göra det bästa av situationen. Allt gick fort, jag fixade lägenhet, skrev på kontraktet och med nycklarna i hand var jag snart Västeråsbo på heltid och den 2:e September skulle skolan börja. Allt hade äntligen löst sig. Trodde jag ja..
 
4. Den 2:e September kom, och jag gick skolan. Trots nervositet och allt det för med sig försökte jag hålla huvudet högt och intalade mig själv med ett ständigt mantra att 'Det här kommer att bli bra'. Jag gick till mitt upprop men märkte ganska snart att detta nog var liiiiiite fel. Utanför salen stod det folk från alla världens hörn och jag pratade med både kineser, ryssar och en snygg australienare. Alla talade de engelska och skulle försöka gå den här grundkursen i Svenska och det svenska språket. Den kurs jag blivit antagen till var en slags grundkurs i svenska språket för nybörjare. HAHA, jag var så fel och malplacerad på alla sätt men spelade professionell och låtsades att det var precis här jag hörde hemma. Allt var så komiskt och jag kunde inte hindra mig själv från att skratta högt. Ni som känner mig vet att en nybörjarkurs i svenska är långt ifrån mina hemtrakter?!  Vi hann inte långt in på uppropet innan jag sakta men säkert gick fram till läraren för kursen och sa lite roat att denna kursen nog inte riktigt var min grej. Han log stort och sa att jag pratade alldeles för bra svenska för att gå denna kursen. Jag gick därifrån med ett stort leende på läpparna och tänkte att 'That's just my luck'. Jag var inte ens förvånad. Jag bara skrattade. Komiskt var bara förnamnet. Efter ett par timmar av en märklig blandning av hopplöshet/komiskhet och ett tappert försök att rationellt försöka ordna upp detta på bästa sätt hade jag blivit kopplad till alla möjliga människor via telefon för att få bukt på situationen. Slutligen fick jag besked via telefon från ansvarig på antagningsenheten för min högskola att jag skulle vänta in besked från de utbildningar jag hade reservplatser på (på samma skola). Eller söka till utbildningar som fortfarande tog emot sen anmälan. Jag gjorde detta kunde inget annat än att vänta. Jag som tyckt att jag väntat nog...
 
5.  Idag. den 4:e September klockan 12.45 fick jag ett mail. Jag var erbjuden en reservplats på en Pedagogikkurs på 30 högskolepoäng här i Västerås. Jag segerdansade, störtlipade och glädjeskuttade, allt på samma gång. Det var för det första en reservplats (!!?) och för det andra var det en kurs jag velat gå från början. Som leder mig in på rätt spår inom beteendevetenskapen. Det bara föll på plats och jag kunde på riktigt länge andas ut. Det här pusslet hade alla sina bitar. Inte en enda saknades. Motgång efter motgång har jag gång på gång mött och tagit mig upp igen och nu, nu står jag på stadiga ben och är så förbannat lycklig. Det är så skönt när saker faktiskt funkar. Det var längesedan det gjorde det nu. En helt otrolig känsla