När saker inte riktigt går som man vill...

Datum: 2013-09-04 Tid: 16:34:42
Ni som på riktigt känner mig, utan och innan, ni som detta året varit med mig och följt mig på nära håll vet att jag detta året mött motgång på motgång. Här på bloggen har man väl inte kunnat hämta så mycket information och jag har velat ha det så. Det har känts som att det varit det rätta. Så idag tänker jag berätta, vilka "motgångar" jag mött under året och hur allt tillslut har vänts till framgång:
 
1. Jag fick i vintras reda på att mina gymnasiebetyg inte var kompletta. Jag hade ett Historie-betyg som praktiskt taget var helt och hållet "tomt"(detta på grund av min 75 - 50 procentiga sjukskrivning från skolan efter mina problem ätstörningar och ständiga ångestattacker första året på gymnasiet). Jag och mina föräldrar har suttit på mängder med möten med rektorer, lärare och mentorer för att mina betyg skulle ordna upp sig och att jag överhuvudtaget skulle gå ur skolan (samtidigt som alla andra) med fullständiga betyg. Jag jobbade under gymnasietiden stenhårt för att inte ligga efter och läste kurser efter och innan skolan och anstängde mig till det allra yttersta. Jag fick klara besked att jag hade ett icke-godkänt i Historia och nöjde mig det. Det var ett av två IG:n och då jag hade väldigt höga betyg i allt annat var det inte så viktigt. Jag tänkte inte mer på det förrän jag skulle söka till högskolan på vintern. Då kom bakslaget. Jag var struken i Historia. Mitt betyg var blankt och jag skulle komma att behöva komplettera mitt betyg med en prövning. Vi försökte förgäves tala med min gamla skola men kom ingen vart. Så jag gjorde den där prövningen i Historia ändå, jag pluggade upp en kurs på 100 poäng på mindre än  2 månader som man annars studerar under ett helt år. Jag fick i början av April reda på att jag var godkänd i Historiaprövningen. Mina betyg var nu kompletta och jag andades ut. Jag hade fått klara direktiv att direkt efter att jag fått betyget i min hand att gå till min gamla skola så att de snarast möjligt skulle göra mitt kompletterade betyg till ett slutbetyg. Jag gjorde det och fick reda på från min gamla skola att jag inte skulle behöva göra något alls. De skulle personligen skicka iväg mitt slutbetyg till den enheten där alla slutbetyg finns att hämta för högskolors och universitets förfogande. Självklart trodde jag på dem och väntade spänt in mitt antagningsbesked från högskolan.
 
2. Första antagningsbeskedet från högskolan kom i Juli någon gång och jag trodde inte mina ögon. Jag var struken från alla utbildningar jag sökt. Alla 7. Att bli struken på en eller två, det kunde jag förstå, har ju trots allt inte alla MVG:n. Men alla?! Det stod som förklaring att jag inte hade grundkunskaper nog till någon av kurserna/programen. Jag hade inte ens blivit satt som reserv på någon av de? Det var då jag tänkte att det var något som var fel. Jag kontaktade antagningsenheten och de sa att jag inte hade några betyg inskickade... Alltså hade inte mina betyg skickats ändå. Det enda betyget som antagningsenheten hade till förfogande var historabetyget som jag kompletterat. Fint. Så dagen efter postade jag själv denna gången, mitt betyg och kunde nu istället kanskekanskekanske bli antagen i den andra/den sena antagningsgruppen.
 
3. Så den 6:e Augusti kom det andra beskedet. Jag hade blivit antagen till en kurs i Skandinavistik. Det var inte den kursen jag egentligen velat komma in på, egentligen var det bara en kurs jag lagt till på måfå bara för att fylla ut.  Mina första val hade varit något inom beteendevetenskap men tackade ja till platsen på Skandinavistik och tänkte att jag skulle göra det bästa av situationen. Allt gick fort, jag fixade lägenhet, skrev på kontraktet och med nycklarna i hand var jag snart Västeråsbo på heltid och den 2:e September skulle skolan börja. Allt hade äntligen löst sig. Trodde jag ja..
 
4. Den 2:e September kom, och jag gick skolan. Trots nervositet och allt det för med sig försökte jag hålla huvudet högt och intalade mig själv med ett ständigt mantra att 'Det här kommer att bli bra'. Jag gick till mitt upprop men märkte ganska snart att detta nog var liiiiiite fel. Utanför salen stod det folk från alla världens hörn och jag pratade med både kineser, ryssar och en snygg australienare. Alla talade de engelska och skulle försöka gå den här grundkursen i Svenska och det svenska språket. Den kurs jag blivit antagen till var en slags grundkurs i svenska språket för nybörjare. HAHA, jag var så fel och malplacerad på alla sätt men spelade professionell och låtsades att det var precis här jag hörde hemma. Allt var så komiskt och jag kunde inte hindra mig själv från att skratta högt. Ni som känner mig vet att en nybörjarkurs i svenska är långt ifrån mina hemtrakter?!  Vi hann inte långt in på uppropet innan jag sakta men säkert gick fram till läraren för kursen och sa lite roat att denna kursen nog inte riktigt var min grej. Han log stort och sa att jag pratade alldeles för bra svenska för att gå denna kursen. Jag gick därifrån med ett stort leende på läpparna och tänkte att 'That's just my luck'. Jag var inte ens förvånad. Jag bara skrattade. Komiskt var bara förnamnet. Efter ett par timmar av en märklig blandning av hopplöshet/komiskhet och ett tappert försök att rationellt försöka ordna upp detta på bästa sätt hade jag blivit kopplad till alla möjliga människor via telefon för att få bukt på situationen. Slutligen fick jag besked via telefon från ansvarig på antagningsenheten för min högskola att jag skulle vänta in besked från de utbildningar jag hade reservplatser på (på samma skola). Eller söka till utbildningar som fortfarande tog emot sen anmälan. Jag gjorde detta kunde inget annat än att vänta. Jag som tyckt att jag väntat nog...
 
5.  Idag. den 4:e September klockan 12.45 fick jag ett mail. Jag var erbjuden en reservplats på en Pedagogikkurs på 30 högskolepoäng här i Västerås. Jag segerdansade, störtlipade och glädjeskuttade, allt på samma gång. Det var för det första en reservplats (!!?) och för det andra var det en kurs jag velat gå från början. Som leder mig in på rätt spår inom beteendevetenskapen. Det bara föll på plats och jag kunde på riktigt länge andas ut. Det här pusslet hade alla sina bitar. Inte en enda saknades. Motgång efter motgång har jag gång på gång mött och tagit mig upp igen och nu, nu står jag på stadiga ben och är så förbannat lycklig. Det är så skönt när saker faktiskt funkar. Det var längesedan det gjorde det nu. En helt otrolig känsla
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback