"Hur skulle du beskriva ditt mående och hälsa idag?" stod det på pappret och jag log

Datum: 2014-01-14 Tid: 18:52:00
Jag fick ett brev hemskickat för ett par dagar sedan. Liknande brev har jag fått förut. I mer än 4 års tid har jag mottagit ungefär samma brev, ett par gånger per år med olika innehåll.
Jag deltar i en undersökning och en studie kring ätstörningar och har sedan jag började på BUP för snart 5 år sedan stått som kandidat till denna studie. Min behandling på BUP avslutades på våren 2012.  Det har varit många enkäter som skall svaras på, många frågor som skall besvaras med ord som egentligen bara är känslor och upplevelser, alternativ att pricka i på en skala mellan 1-10 och mängder av underskrifter. Frågor som tagit upp allt det där som ligger och pyser på insidan, till och med fortfarande, såhär nästan 2 år efter behandlingen är avslutad. Allt det där som man ofta har svårt att klä i ord kommer upp till ytan när man skall förklara, man vaknar upp litegrann och förstår att det faktiskt var rätt illa där ett tag. Men när enkäterna väl kommer hemskickade till mig så blir det ibland rätt svårt. För frågorna är ärliga. Nästan för ärliga. På de där enkäterna har jag skrivit och svarat på frågor som någon människa där ute, enkelt och rakt kunnat klä i ord. Men det handlar inte om orden för mig. Om själv frågan. Om frågetecknet. Det ligger så mycket djupare. Det ligger i känslan och det där som faktiskt inte går att förklara eller sätta ord på. Vad de frågorna som ställts på den där enkäten påverkar och har påverkat. Där frågan om "Hur mycket väger du idag" faktiskt svider till även om jag är så gott som klar med allt som var då. Men enkäten ger mig perspektiv. Ger mig lite utrymme att förstå vart och hur jag hamnade där jag hamnade.  
 
Detta är antagligen när jag vägde som minst:
 
Frågor som, "Hur mycket vägde du som minst? "Hur började din ätstörning?", "Välj på denna skala hur du känner du dig i dag jämförelsevis med hur du kände i början av din sjukdom?" .Så vet jag att jag nu kan svara med en annan sorts inställning till frågorna än vad jag hade i början. Det blir ett slags avstånd till sjukdomen nu. Förut befann jag mig mitt i den. Jag kan nu se mig själv och den sjukdom jag då trodde definierade mig på ett annat sätt. Jag är snällare mot mig själv nu. Har en mjukare framtoning till mig själv och sjukdomen. För den var aldrig jag. Den var kedjan runt min fot, och jag var livrädd för att fängslas av den.
Då, tyckte jag frågorna kränkte min integritet och jag tänkte minsann inte vara med i någon förbannad studie, men gjorde det likväl ändå.
Idag, jag svarar mer än gärna för jag vet att denna studie skall och kommer hjälpa de patienter som befinner sig i ätstörningsvården. Syftet är kunna hjälpa så många så möjligt med samma problem som jag en gång hade.
 
Idag, när jag mår som absolut allra bäst:
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback