Jessica Pettersson Wall...

Datum: 2014-07-01 Tid: 20:55:14
Detta är ett inlägg som jag skjutit upp på länge nog... Det är ett inlägg som jag inte orkat skriva, eller kanske inte riktigt heller velat eller kunnat skriva fören nu, jag vet inte riktigt. Antagligen för att det inte sjunkit in än. Trots att det gått en månad. För att det fortfarande är overkligt. För att jag ännu inte fått in i mitt huvud att livet förändras drastiskt på bara en sekund. Men jag är redo nu. Jag har bearbetat. Jag är redo för att tillåta mina tankar och känslor bli till snabba men samtidigt tunga, tryck på mina tangenter. 
För en månad sedan förlorade jag en vän. En pusselbit i mitt liv och någon som jag delat antagligen mina allra största hemligheterna med. Vi träffades 2008 och jag fick ha kvar henne här på jorden till den 3:e Juni 2014. Man kan säga att hela hon representerade mina tonår. För när livet var som tuffast för mig och jag kämpade med ångestattacker, sjukskrivning från skolan och anorexia stod hon vid min sida. Det var henne jag ringde efter jag genomfört ytterligare ett BUP-samtal. Hennes röst var alltid lika trygg och självklar i telefonluren. Vi var själsfränder. Jag har i hela mitt liv gått och trott att en själsfrände kommer att bli den partner man väljer. Men Jessica, hon var min själsfrände. Min andra halva under den tiden i livet. Och jag är så stolt över att få ha fått min beskärda del av kakan. Är stolt över att fått ha henne som vän. Precis som jag kämpade med mitt under tonåren, kämpade hon med sitt. Med den utomordentliga viljan att alltid vilja glädja andra och finnas till för alla andra. Hon kämpade med sitt självförtroende och sin självbild. Med att försöka vara en så god dotter så möjligt, en så god syster så möjligt, en så god elev och flickvän så möjligt. Hon lyckades med detta, anser jag, men jag antar att jag är väldigt partisk i detta sammanhanget. Men hon kände att otillräckligheten ibland åt upp henne inifrån. Och jag är så ledsen att hon kände så. Att hon inte kunde se det jag såg. Men under de stunderna grät hon. På min axel eller i telefonluren. Hon hade det jobbigt i sin familj och kände sig nog ett tag väldigt instängd. Hon började på något som hette maskrosbarn ungefär 2010 och jag är stolt över henne att hon tog beslutet att åka på de där lägrena. För det fick henne att inse vad hon var värd och vem hon verkligen var. 
Vi träffades flera gånger i veckan i flera år. Hennes nummer var favoritmarkerat i min telefonlista och om det var något, var hon endast ett samtal eller ett sms bort. Jag tog bussen till hennes stad och hon kom ibland till mig. Vi började tjuvröka när vi var 15-16 ungefär och vi satt fnittrande och hemlighetsfullt delade på en stulen cigarett på ett berg där hon brukade spendera somrarna. Vi hostade och hon blev imponerad av att jag kunde, likt en drake, få rök ut genom näsan. Haha. Efteråt åt vi Pringles för att "dölja" lukten och vi satt där på berget och kände att vi ägde världen och var helt och hållet odödliga. Vi fortsatte tjuvröka och spänningen var ett faktum. Idag kan jag sitta och le åt det, för det var ändå de där konstiga och härliga minnena som sitter kvar. Ibland gick vi på ungdomsmöten i kyrkan men när vi båda valde bort det, bytte vi ut helger i kyrkan mot festande. Vi festade ett helt år i rad, varje helg. Jag förstår varken hur vi orkade eller hur vi hade råd... Jag och hon var värdinnor på festen och vi lärde känna massor av människor. Hon har den förmågan Jessica, att föra samman människor. Att föra människor närmre varandra. Att få människor att skratta. Hon är och var fantastisk på det viset. Hennes skratt och leende var out of this world. Det är ovanligt idag. Att ha ett sånt leende. Men det hade hon. Min Jessica. Efter ett tag gled vi ifrån varandra lite smått. Vi pratade fortfarande och var nära vänner. Men livet förändras och det är okej. (Jag har självklart tänkt mycket på det, varför och det faktum ATT vi gled ifrån varandra och jag har också känt skuld för det... Men skuld är tungt och det skaver något så innerligt. Det är en jobbig känsla att bära runt på.) Livet förändras och ... Jag vill tro att det är okej. Men jag vet att vi behöll kontakten och vi träffades titt som tät. Det är jag glad för att jag fick lära känna en så fantastisk vän som Jessica. Att jag fick den tiden jag fick med henne. Att jag fick dela så många övernattningar och skrattanfall med henne, att jag fick lov att krama henne hårt när hela hennes liv föll i spillror vid hennes fötter. Jag är glad, tursam och lycklig för att hon visade mig att genuin vänskap och en vänskap som inte var tillgjord eller ansträngd. Hon var min första bästa vän på den här jorden. Min Jessica. Precis som jag brukar skicka "brev" till min kusin i himlen, kommer jag nu ibland även också skicka till Jessica. Med Jessicas namn i guldig snirklig skrivstil placerad på det vita kuvertet och sedan skicka med expressfart till himlen.... För jag har förlorat en pusselbit av mitt liv. Och jag kan fortfarande inte förstå det. Det är fortfarande bara på låtsas alltihop. Men nu har jag skrivit. Inte ens hälften så mycket som jag skulle kunna skriva. Men en liten del av allt som representerar mina känslor. 

Jessica : Jag älskar dig. Fortfarande. Föralltid. För du är fortfarande min kompanjon och andra halva. Jag skriver snart till dig igen. Fortfarande min bästa vän. Men nu har du blivit min bästa änglavän.  Alltid älskad. Aldrig bortglömd. 

/Din Ellinor






Spanska solkusten fick besök av familjen Bergström/Hansson iår igen...

Datum: 2014-07-01 Tid: 19:26:49
SUMMERTIME,
 
Det är sommar!!! Eller snarare, där jag har varit den senaste veckan (typ) har det varit sommar. Jag satte mig på midsommarafto den 20:e Juni,på lyget påväg till Malagá i Spanien, detta själv. Nerverna gjorde sig definitivt mer än påminda och jag som inte påvisar ens en uns av flygrädsla fick tvinga mig själv att ta mycket djupa andetag under start och landning. Då min pappa och lillebror bilade ner, och min bonusmor anlände med flyg några dagar innan mig blev alltså resultatet att ta mig dit, praktiskt taget själv. Men det gick galant. För här sitter jag ju idag! 
Mtt flyg kraschade inte och jag fick njuta av fantastiska 9 dagar i mitt Torreblanca.Med blå himmel, sena och varma nätter, solsken i massor,och att dricka morgonkaffet med utsikt över medelhavet, det är en fantastiskt känsla.Utekvällar med drinkar på menyn och mängder med solning vid poolen. Sedan var det middagar utan dess like och med ett sällskap som inte är så pjåkig heller. Våra familjevänner var där samtidigt som oss så vi umgicks även med dem. Och som jag njutit. En veckas semester på spanska solkusten, gav mig (äntligen) den energi, i form av solsken jag behövde för att orka med resten av det vi kallar den svenska sommaren, som jag mer skulle vilja definiera som höst.
Jag bjuder på några somriga bilder tänkte jag.!