Livet och allt vad det innebär

Datum: 2014-03-18 Tid: 13:49:00

Jag är ledsen att jag inte skriver så ofta. Jag hittar inte tiden riktigt. Men jag har det bra, jag mår bra. Kanske till och med bättre än någonsin förut. Livet visar sig mer än ofta från sin bästa sida. Studierna går just nu överraskande bra och jag träffar nya människor varje dag som får mig att skratta. Hemma i Kungälv och Göteborg finns såklart en liten del av mig kvar, mina guldkorn till vänner, han den där som har mitt hjärta och mina älskade familj ♥. Men det är inte lika jobbigt längre. För nu är Västerås också hemma. Det är skönt att livet ordnade upp sig till slut. Det är nu jag vet att det är såhär det faktiskt kan kännas. Och det känns förbannat bra.

 

 
 

 

 
Jag ser upp till människor som har en förmåga att kunna sätta ord på tankar. Som har en förmåga att kunna klä känslor i ord. De som har en förmåga att kunna klä mina känslor och tankar i ord. Trots att de aldrig träffat mig eller varit med på mina resa genom livet. Som att det var copy/paste från mitt huvud till deras tangentbord. Som att telepati plötsligt fungerade. Det är en bra känsla och jag hoppas en dag att jag också kanske skulle kunna ha förmågan att klä någon annans tankar och känslor i ord. Ibland bara råkar man på sådär överärliga texter som bosätter sig och fastnar sådär långt in. Denna texten skrev Mia Skäringer på sin blogg imorse och jag inte låta bli att dela med mig av den till er. 

Här är länken till Mia Skäringers blogg och denna texten som jag kopierat därifrån: http://www.proviva.se/miaskaringer/under-isberget-2/ 


 

Under Isberget

Ibland äter jag för att jag är hungrig. Och då tänker jag på vad jag äter. För jag vet redan allt. Då ger jag min kropp vad den behöver. Då mår jag bra. När tankar kring mat inte får för stor plats. Men alltför ofta äter jag för att jag är stressad eller för att belöna mig själv. Inga onyttiga saker men ett småätande jag har börjat reflektera över. Som ett tack. Som en cigg. En liten reflektion. Det där gjorde du bra. Ibland men inte lika ofta äter jag för att jag är ledsen. Men oftast äter jag inte alls om jag är väldigt ledsen. Då kan jag rasa i vikt. Bland tror jag att jag blir rädd av att vara hungrig. Det finns säkert någon smart psykologisk koppling till min barndom. Då får jag lugna mig själv och viska tyst -Du, bruden, det är inte farligt att vara hungrig och du behöver inte stoppa nått i truten så fort det börjar suga och ropa. Jag finns här och tar hand om dig. Och dina bekymmer och dina tårar kan rinna mot min axel och torka mot mitt bröst. Inte behöver du tysta dig själv med mat.

Den stora i mig få ta den lilla i handen och säga. Kom, jag kan visa dig vägen.

Detta är något som finns under toppen av isberget: Dieter. Men det tar för lång tid att prata om och hinns inte med i några kvällstidningsbilagor. Så dieterna har på många sätt blivit lyckopiller. Istället för att reda ut sitt liv från grunden så kör man en 14 dagars kickstart.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback