En liten update på där dem kallar livet

Datum: 2014-11-19 Tid: 01:37:25
Jag kan inte sova... Något väldigt förekommande i mitt liv nu i det sista. För lite ro i kroppen, för lite sömn och världens konstigaste drömmar. Men jag känner att det var en tid sedan det dök upp ett riktigt vardagsinlägg här på bloggen. Av att döma på innehållet på de senaste inläggen när jag scrollar igenom min blogg  ser jag mestadels på ett eller annat sätt lite tyngre saker, som har något slags djup. Jag tycker om att skriva sånna inlägg. Jag tycker om när det blir så där ärligt. Lite naket liksom. Avklätt. Liksom enda in i själen. 

Men ibland är det helt rätt att skriva ett sånt där vardagsinlägg. Eller snarare ett det-här-händer-i-mitt-liv-för-tillfället-inlägg. Som en liten catch-up med en gammal vän. Bah tjöta lite. Liksom som en liten fika med dem jag kanske inte alltid hinner/prioriterar träffa så ofta som jag vill. (Förlåt för det... Jag gör mitt bästa). Som min farfar exempelvis. Jag har fått reda på att han lite titt som tätt kikar inom här på bloggen ibland för att bli uppdaterad om mitt liv och vad jag gör och så, för vi träffas väldigt sällan. Det kan bli så sällan som två gånger per åt ibland. Och då är ju detta ett ypperligt tillfälle att liksom berätta lite om vad som hänt nu det senaste för dem som inte hängt med nu det sista, och det mesta blir ju skolrelataterat då det är den enda vardagen jag känner till men det är ju okej, ellerhur?

Så: "Hej Farfar! Hoppas allt är bra. Här skall du få höra vad som har pågått i mitt liv. Ha det bra! Kram"

Eftersom ni vet stt jag är en sucker för listor så kommer jag självfallet rada upp ned siffror. Snyggt och strukturerat. 

1. Jag läser nu B-kursen i Psykologi på högskolenivå med inrikting hälsa. Efter att jag förra terminen läste Psykologi A kände jag att psykologi verkligen var roligt och något och ville fortsätta studera. Jag har sökt till C-kursen i Psykologi vilken jag skall läsa nästa termin. Detta innebär att jag då har 90 Högskolepoäng i en inriktning inom beteendevetenskaperna och behöver därefter bara läsa några/någon strökurs till för att få titeln och examen som beteendevetare. 

2. Något jag inte trodde var att jag en dag skulle känna att det var roligt att plugga. Men också att jag faktiskt nog också är bra på det.  Till min stora förvåning. Att det faktiskt bevisas gång på gång för mig när jag får godkänt om inte mer, på tenta efter tenta som jag stensäkert trodde att jag skulle få underkänt i. Men det är det verkligen. Roligt alltså. Jag trivs i skolan. Med inriktningen jag valt och alla fantastiska människor man får nöjet att lära känna när man faktiskt befinner sig bland andra studerande. Och för att inte nämna det vindrickande som helt och hållet till min glädje legitimeras. Att gå ut på krogen med någon/några vänner, och ta ett glas vin  en helt vanlig tisdag eller onsdag är faktiskt okej.  Självklart är det inte alltid enhörningar och regnbågar hela tiden, det vore konstigt om det var så. Det är väldigt motigt tidvis. Det är tentaångest, tentaveckor, opedagogiska lärare och begrepp i den obligatoriska kurslitteraturen som är så luddiga att det borde växa lammull på dem. Men efter att nu gått in på det andra året som studerande så måste jag säga att det finns fler fördelar än nackdelar. 

3. Jag har flyttat. 
Jag har äntligen kommit ifrån lägenheten/rummet/fängelsecellen jag bodde i förut. Den låg cirka 20 minuter från stan med kollektivtrafik och dylikt. Och kvadratantalet var inte något speciellt att skryta om heller. 20 kvadratmeter. Gammal (från 50-talet) och smutsig. Inte smuts så som ni tänker. utan snuts som i, ingrodd i väggar och alla möjliga ytor och liknande. Hur mycket jag än städade, skrubbade,tvättade, torkade så tycktes det aldrig göra skillnad. Men det funkade att bo i. En tid. Kortvarigt. Och det var trots allt det enda erbjudandet jag fick när jag under den sena antagning kom in och hade 2 veckor på mig att flytta hemifrån och flytta till en ny stad. Det gick ju bra liksom. 1 år spenderade jag där. Och för precis en månad sedan fick jag ett brev att hela huset skulle renoveras och alla boende i huset skulle vara utflyttade inom tre månader. Paniken. Hur löser man detta liksom? Och bostadsförmedlingen kunde inte garantera att vi skulle få nya. De skulle göra sitt bästa men allt var oklart. Men jag hade tur OCH änglavakt.  Jag hade stått längst tid i bostadskön av boende i vårt höghus. Jag fick alltså välja min lägenhet. FÖRST. Av 100 boende. Allt gick fort och den 1e November hade jag tillträde till min nya lägenhet. Det är en fantastisk 1a med 26 stolta kvadratmeter, öppen och ljus planlösning och ljusa väggar. Och till min absoluta lycka. Ett helt kök. Med skåp. Med lådor. Med plats att förvara saker. (Extasen över just köket håller fortfarande i sig varje morgon när jag vaknar. Även fast jag bott i den här lägenheten sedan den 7e November). Hela familjen (pappa, bonusmor, lillebror och storasyster) var här i Västerås och hjälpte mig flytta! Vi hade det så roligt och alla hjälpte verkligen till. Vi skruvade och organiserade och handlade hela den helgen kändes det som. Men resultatet blev oslagbart.
Det är supernära till stan och skolan och jag har utsikt över hela "Västerås Skyline". Lyckan är verkligen total. Det är en stor sten som lyfts från mina axlar. Känslan av att bo bra. Att bo tryggt och säkert. Att känna att man för första gången på länge bor i ett "hem". Ovärderlig känsla. Jag känner mig så nöjd. Så sjukt jävla nöjd. 

4. Jag arbetar även vid sidan av studierna som serveringspersonal på festvåningen och andra event på stadshotellet/ Elite Hotell här i Västerås. Det är så roligt och för att inte nämns givande! Att arbeta med människor på det viset trivs jag verkligen med. Eftersom det är människor det handlar om så får man ju träffa alla möjliga sortes människor och stjärnor, i alla möjliga tillstånd. Det är ett tungt arbete, rent fysiskt alltså, men det blir säkert bättre med tiden för en otränad tanig liten jänta som jag själv. 

5. När det kommer till kommande julfirande är det även detta året uppdelat, indelat och delat. Alla skall försöka få en bit av kakan. Jag skall fira jul med båda mina familjer. Det blir en jul med fläng. Som vanligt. Man är väl ett skillsmässobarn föralltid antar jag haha. Det blir lite hektiskt, men det hör till antar jag. Men jag älskar min familj/mina familjer trots allt och ändå. Nästa jul skall jag spendera julafton på ETT ställe. Eller själv i Västerås. Jag har inte bestämt mig. (Det sista sagt med aningen sarkasm). Men efter jul, ner specifikt den 28e December så skall jag till USA!!!! Jag skall alltså flyga till min bästa vän i San Fransisco och stanna där med henne en vecka. Vilket innebär ett nyårsfirande i självaste San Fransisco med livets vän. Ser verkligen fram emot detta. Oj, vad jag längtar. 

Så. En "liten" update om livet. Om allt som hänt och även lite planer. Som en liten pratstund. Skönt. Nu kan jag bocka av detta på listan också. Jag skriver snart igen. Det vet ni ju att jag gör. Tack för att ni står ut med mig. 


Utsikt från mitt fönster i den nya lägenheten  en regnig höstdag i November.



Att liksom gå tillbaka fem år i tiden och träffa sextonåriga Ellinor

Datum: 2014-11-07 Tid: 19:53:34
Om jag fick träffa mig själv när jag var sexton år, alltså för fem år sedan sen, vad hade jag sagt till mitt yngre jag egentligen? Det finns en hel del jag hade velat säga till mig själv. Till mitt sextonåriga jag. Jag skulle velat bara sätta mig ner och prata, berätta. Inte för att jag ångrar något och vill göra vissa saker ogjorda.
Nej, inte alls. Valen jag gjort har ju trots allt tagit mig dit jag är idag. Och där jag är idag är ett alldeles fantastiskt ställe. Jag är  på väg och blir varje dag, lite mer, till den bästa versionen av mig själv.
Men ja, om jag fick chansen att träffa Ellinor 16 år skulle jag gjort det. Och jag skulle kramat om henne hårt. För jag vet hur nära hon var att falla sönder precis då. Bara för att berätta, förklara. Underlätta. Och egentligen mest av allt säga att allt skulle bli bra. Att det skulle lösa sig. Till slut. Att det bara gällde att hålla huvudet över ytan. Bara en liten stund till. Ännu en gång skriver jag och lämnar ut hela hjärtat här.
Jag har lovat att skriva. Att vara ärlig. Här kommer ärligheten och allt jag vill berätta för Ellinor 16 år gammal.
 
                                                                   _________________
 
Du kan inte vara alla till lags hela tiden. Det går inte.
Ju förr du kommer på det, dest snabbare kommer du kunna inse ditt eget värde och för att kunna inse ditt eget värde måste du i ditt liv vara tvungen att bryta med människor som inte gör dig gott.
Det kommer vara jobbigt men det är viktigt för att du skall kunna fortsätta utvecklas
 
Mitt sextonåriga jag gjorde allt för att vara andra till lags. Hela tiden. Dansade efter andras pipa och ansåg att alla andras åsikter vägde tyngre än mina egna. Svarade alltid svara ja, trots att jag menade nej. Trots att jag egentligen inte orkade, ville eller kunde. Knutarna jag knöt på mig själv var alltid nästintill omöjliga att knuta upp. Att alltid försöka vara tillräcklig för alla andra. Då blev jag ju omtyckt? Att alltid vara en som säger ja, i alla relationer i livet, vänskapsrelationer, förhållanden och familjerelationer annat gjorde att jag ibland blev tagen för givet. Tagen för givet för mina alltid jakande svar. Allt detta bara för att jag inte tyckte om mig själv. Bara för att jag var så otroligt besviken för att jag inte kunde vara tillräcklig för mig själv. När jag slutade vara alla andra till lags hela tiden, tog jag tillbaka mig själv och mitt eget värde. Tog jag tillbaka rätten på mig själv. En del av processen var också att försöka lära mig vilka mina äkta vänner var. Och då var jag tvungen att bryta med de vänner som inte var det. Som utnyttjade mig och min vilja att alltid vara till lags. Som tog mig för givet och inte gav lika mycket som de tog. Och idag, idag vet jag verkligen vilka som är mina vänner. Som varit med på resan. Som uppmuntrat mig att ta egna beslut och att bli egen. Det är fortfarande en process för mig. Jag är absolut inte klar idag. Men det blir bättre för var dag som går. 
 
                                                                  _________________
 
Försök komma ihåg att självsvält, destruktiva relationer med killar, hårda knytnävsslag mot din nakna kropp, alkohol och alla fula ord du uttalar om dig och din kropp inte är det rätta sättet att återta kontrollen över ditt liv. Det kanske känns bra i stunden.
För du är bättre än destruktivitet, du har förmågan att ta kontroll över ditt liv på andra sätt.

Det fanns stunder när jag helt och hållet tappade greppet om verkligheten. När kontrollen över mitt liv sipprade som vatten mellan mina fingrar. Jag var fullständigt i mina egna tankars våld. Jag kände mig så kontrolllös och liten. Bara för att försöka applicera någon slags "kontroll" i mitt liv, när allt annat vändes ut och in och upp och ner utsatte jag min kropp för självsvält. Länge och intensivt. Flera flera år. Som om det inte var nog. Jag slog hårt och ofta på min kropp. Hatade den kropp som bar upp min faktiskt ganska vilsna och lite söndriga själ. Antagligen tyckte jag då att det var ett sätt att hantera ångestattackerna som jag hade flera gånger om dagen. Ett sätt att tysta ner tankarna. All denna destruktiviteten var så vardaglig. Så vanlig. På något sätt så lugnande... Jag bestämde mig för att tvärt sluta svälta min kropp antagligen 3:e året som patient på BUP,den dagen då min psykolog, min läkare, min kostrådgivare och mina föräldrar pratade om en tvångsinläggning på Östras anorexiklinik. Då förstod jag. Då kom verkligeheten för nära. Då fick det vara nog.
Idag kan jag trilla tillbaka till gamla vanor ibland. När jag mår dåligt, är låg och känner mig sådär kontrolllös igen. Det är så lätt. Så tryggt.Jag vet inte om någon som inte upplevt ångest eller haft destruktivitet som en nära vän vet vad jag pratar om. Vaddå lugnande? Vaddå tryggt? Men det är så. Också flera år efteråt. Även om man är frisk från sin sjukdom. Även om ens panikångest lindrats. Efter en stund när jag fallit tillbaka till destruktiviteten så kommer jag på att vi inte är vänner längre. Destruktiviteten och självsvälten alltså. Jag lämnade ju kvar dem i ett rum på BUP-mottagningen i Kungälv. Vi delar inte hjärta längre. Vi har gjort slut. De tankarna är så bakvända. Jag ser det idag. Jag såg inte det då. Jag önskar bara att istället förstå det vid 19års ålder att jag skulle kommit på det tidigare än så. Det skulle liksom bespara framför allt min kropp en hel del. Jag önskar liksom bara berätta för sextonåriga Ellinor att jag är okej. Min kropp och min själ är okej. Att en dag kommer jag känna att jag har struktur, kontroll och makt över mig själv och mitt liv.
 
                                                                    _____________________
 
Sluta oroa dig för framtiden. Det är okej att inte veta.
Det är okej att du känner dig lite vilsen. 
Du kommer hitta din väg.
'
Sexton år gammal trodde jag att jag skulle veta precis vad jag skulle vilja göra med mitt liv. Det var inte så. Jag vet nog inte fortfarande vad jag skall göra med mitt liv. Hur farmtiden kommer visa sig. Jag visste inte alls då. Jag hade ingen aning och det skrämde mig. "Alla" andra visste ju. Det gjorde dem egentligen inte. Jag trodde att alla andra visste. Och där stod jag, vilsen och ingen plan för det där stora skrämmande vid namn framtid. Jag var nästintill rädd. Jag lät ännu en gång mina egna tankar ta makten över mig. Rädslan och ångesten för framtiden...  Men på vägen, under processen när jag tillät mig själv växa, då växte också drömmar och nya tankar fram. De liksom färdades i par, anlände samtidigt. När mitt självförtoende började öka, så tillät jag mig själv faktiskt tro och drömma att jag kunde åstadkomma något. Framtidstron.  
 
                                                                  ______________________
 
Fortsätt skriva.
Det kommer att ta dig igenom ångest och känslan av otillräcklighet och vilsenhet.
 
Något som jag kanske inte förstod vikten av som sextonåring var skrivandet. Hur viktigt det var för mig. Hur viktigt det är för mig. Hur det höll mig flytande. Höll mitt huvud över vattenytan. Hur det läkte såren. Hur det tillät ärlighet. Där jag fick lämna av mig tyngden och trasigheten för en stund. 
 
                                                                _________________________
 
Det blir bättre. Det blir bra.
 
En dag kommer du vakna upp och må bra. Du kommer skratta med dina vänner så mycket att du får magknip och gråter av glädje. Du kommer se dig i spegeln och känna dig riktigt nöjd. Du kommer undra varför du en gång slog med knutna nävar på din kropp. Du kommer att ha tårar i ögonen när du berättar om din resa ibland för att du förstår hur elak du var mot dig själv och din kropp. Du kommer också att ha förlåtit dig själv för det.  Du kommer att kunna berätta för andra hur det känns att ha ångest och en gång ha varit destruktivm och det känns okej att prata om det för det är varken skamfullt eller en hemlighet längre. Du kommer ha relationer till människor som tillåter dig att växa som människa. Som tillåter dig vara just precis det du är. Du kommer att träffa människor som kommer att komma att betyda jättemycket för dig. Du kommer uppleva låga perioder.  Och du kommer också kunna ta dig igenom dem, för du har gjort det förut. Du kommer en dag vakna upp och må bra. Du kommer att förstå. Förstå att livet är bra. 
 
 
  16år gammal
 
 
21 år gammal