Att liksom gå tillbaka fem år i tiden och träffa sextonåriga Ellinor

Datum: 2014-11-07 Tid: 19:53:34
Om jag fick träffa mig själv när jag var sexton år, alltså för fem år sedan sen, vad hade jag sagt till mitt yngre jag egentligen? Det finns en hel del jag hade velat säga till mig själv. Till mitt sextonåriga jag. Jag skulle velat bara sätta mig ner och prata, berätta. Inte för att jag ångrar något och vill göra vissa saker ogjorda.
Nej, inte alls. Valen jag gjort har ju trots allt tagit mig dit jag är idag. Och där jag är idag är ett alldeles fantastiskt ställe. Jag är  på väg och blir varje dag, lite mer, till den bästa versionen av mig själv.
Men ja, om jag fick chansen att träffa Ellinor 16 år skulle jag gjort det. Och jag skulle kramat om henne hårt. För jag vet hur nära hon var att falla sönder precis då. Bara för att berätta, förklara. Underlätta. Och egentligen mest av allt säga att allt skulle bli bra. Att det skulle lösa sig. Till slut. Att det bara gällde att hålla huvudet över ytan. Bara en liten stund till. Ännu en gång skriver jag och lämnar ut hela hjärtat här.
Jag har lovat att skriva. Att vara ärlig. Här kommer ärligheten och allt jag vill berätta för Ellinor 16 år gammal.
 
                                                                   _________________
 
Du kan inte vara alla till lags hela tiden. Det går inte.
Ju förr du kommer på det, dest snabbare kommer du kunna inse ditt eget värde och för att kunna inse ditt eget värde måste du i ditt liv vara tvungen att bryta med människor som inte gör dig gott.
Det kommer vara jobbigt men det är viktigt för att du skall kunna fortsätta utvecklas
 
Mitt sextonåriga jag gjorde allt för att vara andra till lags. Hela tiden. Dansade efter andras pipa och ansåg att alla andras åsikter vägde tyngre än mina egna. Svarade alltid svara ja, trots att jag menade nej. Trots att jag egentligen inte orkade, ville eller kunde. Knutarna jag knöt på mig själv var alltid nästintill omöjliga att knuta upp. Att alltid försöka vara tillräcklig för alla andra. Då blev jag ju omtyckt? Att alltid vara en som säger ja, i alla relationer i livet, vänskapsrelationer, förhållanden och familjerelationer annat gjorde att jag ibland blev tagen för givet. Tagen för givet för mina alltid jakande svar. Allt detta bara för att jag inte tyckte om mig själv. Bara för att jag var så otroligt besviken för att jag inte kunde vara tillräcklig för mig själv. När jag slutade vara alla andra till lags hela tiden, tog jag tillbaka mig själv och mitt eget värde. Tog jag tillbaka rätten på mig själv. En del av processen var också att försöka lära mig vilka mina äkta vänner var. Och då var jag tvungen att bryta med de vänner som inte var det. Som utnyttjade mig och min vilja att alltid vara till lags. Som tog mig för givet och inte gav lika mycket som de tog. Och idag, idag vet jag verkligen vilka som är mina vänner. Som varit med på resan. Som uppmuntrat mig att ta egna beslut och att bli egen. Det är fortfarande en process för mig. Jag är absolut inte klar idag. Men det blir bättre för var dag som går. 
 
                                                                  _________________
 
Försök komma ihåg att självsvält, destruktiva relationer med killar, hårda knytnävsslag mot din nakna kropp, alkohol och alla fula ord du uttalar om dig och din kropp inte är det rätta sättet att återta kontrollen över ditt liv. Det kanske känns bra i stunden.
För du är bättre än destruktivitet, du har förmågan att ta kontroll över ditt liv på andra sätt.

Det fanns stunder när jag helt och hållet tappade greppet om verkligheten. När kontrollen över mitt liv sipprade som vatten mellan mina fingrar. Jag var fullständigt i mina egna tankars våld. Jag kände mig så kontrolllös och liten. Bara för att försöka applicera någon slags "kontroll" i mitt liv, när allt annat vändes ut och in och upp och ner utsatte jag min kropp för självsvält. Länge och intensivt. Flera flera år. Som om det inte var nog. Jag slog hårt och ofta på min kropp. Hatade den kropp som bar upp min faktiskt ganska vilsna och lite söndriga själ. Antagligen tyckte jag då att det var ett sätt att hantera ångestattackerna som jag hade flera gånger om dagen. Ett sätt att tysta ner tankarna. All denna destruktiviteten var så vardaglig. Så vanlig. På något sätt så lugnande... Jag bestämde mig för att tvärt sluta svälta min kropp antagligen 3:e året som patient på BUP,den dagen då min psykolog, min läkare, min kostrådgivare och mina föräldrar pratade om en tvångsinläggning på Östras anorexiklinik. Då förstod jag. Då kom verkligeheten för nära. Då fick det vara nog.
Idag kan jag trilla tillbaka till gamla vanor ibland. När jag mår dåligt, är låg och känner mig sådär kontrolllös igen. Det är så lätt. Så tryggt.Jag vet inte om någon som inte upplevt ångest eller haft destruktivitet som en nära vän vet vad jag pratar om. Vaddå lugnande? Vaddå tryggt? Men det är så. Också flera år efteråt. Även om man är frisk från sin sjukdom. Även om ens panikångest lindrats. Efter en stund när jag fallit tillbaka till destruktiviteten så kommer jag på att vi inte är vänner längre. Destruktiviteten och självsvälten alltså. Jag lämnade ju kvar dem i ett rum på BUP-mottagningen i Kungälv. Vi delar inte hjärta längre. Vi har gjort slut. De tankarna är så bakvända. Jag ser det idag. Jag såg inte det då. Jag önskar bara att istället förstå det vid 19års ålder att jag skulle kommit på det tidigare än så. Det skulle liksom bespara framför allt min kropp en hel del. Jag önskar liksom bara berätta för sextonåriga Ellinor att jag är okej. Min kropp och min själ är okej. Att en dag kommer jag känna att jag har struktur, kontroll och makt över mig själv och mitt liv.
 
                                                                    _____________________
 
Sluta oroa dig för framtiden. Det är okej att inte veta.
Det är okej att du känner dig lite vilsen. 
Du kommer hitta din väg.
'
Sexton år gammal trodde jag att jag skulle veta precis vad jag skulle vilja göra med mitt liv. Det var inte så. Jag vet nog inte fortfarande vad jag skall göra med mitt liv. Hur farmtiden kommer visa sig. Jag visste inte alls då. Jag hade ingen aning och det skrämde mig. "Alla" andra visste ju. Det gjorde dem egentligen inte. Jag trodde att alla andra visste. Och där stod jag, vilsen och ingen plan för det där stora skrämmande vid namn framtid. Jag var nästintill rädd. Jag lät ännu en gång mina egna tankar ta makten över mig. Rädslan och ångesten för framtiden...  Men på vägen, under processen när jag tillät mig själv växa, då växte också drömmar och nya tankar fram. De liksom färdades i par, anlände samtidigt. När mitt självförtoende började öka, så tillät jag mig själv faktiskt tro och drömma att jag kunde åstadkomma något. Framtidstron.  
 
                                                                  ______________________
 
Fortsätt skriva.
Det kommer att ta dig igenom ångest och känslan av otillräcklighet och vilsenhet.
 
Något som jag kanske inte förstod vikten av som sextonåring var skrivandet. Hur viktigt det var för mig. Hur viktigt det är för mig. Hur det höll mig flytande. Höll mitt huvud över vattenytan. Hur det läkte såren. Hur det tillät ärlighet. Där jag fick lämna av mig tyngden och trasigheten för en stund. 
 
                                                                _________________________
 
Det blir bättre. Det blir bra.
 
En dag kommer du vakna upp och må bra. Du kommer skratta med dina vänner så mycket att du får magknip och gråter av glädje. Du kommer se dig i spegeln och känna dig riktigt nöjd. Du kommer undra varför du en gång slog med knutna nävar på din kropp. Du kommer att ha tårar i ögonen när du berättar om din resa ibland för att du förstår hur elak du var mot dig själv och din kropp. Du kommer också att ha förlåtit dig själv för det.  Du kommer att kunna berätta för andra hur det känns att ha ångest och en gång ha varit destruktivm och det känns okej att prata om det för det är varken skamfullt eller en hemlighet längre. Du kommer ha relationer till människor som tillåter dig att växa som människa. Som tillåter dig vara just precis det du är. Du kommer att träffa människor som kommer att komma att betyda jättemycket för dig. Du kommer uppleva låga perioder.  Och du kommer också kunna ta dig igenom dem, för du har gjort det förut. Du kommer en dag vakna upp och må bra. Du kommer att förstå. Förstå att livet är bra. 
 
 
  16år gammal
 
 
21 år gammal
 

 
 

Kommentarer
Postat av: Therese

Fint! Hemskt! Modigt! Vackert! Fortsätt kämpa! Duktiga. Flickor är vi alla! Men det finns bara en av oss! Du är älskad! Av många! Särskilt av din mamma!kram din Fd granne i Tega

2014-11-08 @ 23:52:38
Postat av: Sara I

Bra skrivet! Du har verkligen kunskapen på att sätta dem rätta orden.

2014-11-10 @ 13:29:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback