Ett brev till Jessica himlen...

Datum: 2014-09-02 Tid: 17:51:16
 Mitt hjärta har fått utstå en del. Jag skall inte ljuga. Jag har det absolut inte värst. Inte alls. Det är inte det jag varken säger eller menar. Men det har fått sig en törn då och då.  Både saker jag kunnat påverka och även de omständigheter som jag inte kunnat påverka. Men jag antar att det är det som gör att vi kan kallas människor. Det är det som kallas mänsklighet. Det tillkommer på köpet när vi formas till dem vi är. Det ligger i lådan redan när köpet genomförs utan vår vetskap. Och vi kan inte göra något åt det Det ligger en slags sårbarhet i att vara just det. Människa alltså. Mänsklig.
Folk pratar om hjärtesorg. Folk pratar om brustna hjärtan. Jag vet liksom hur det känns. Men för många är definitionen av ett brustet hjärta ganska snäv. Det handlar allt som oftast, om att ha brutit upp ur ett förhållande. I bemärkelse av partnerskap alltså. Att gå från att vara tvåsam till helt plötsligt bli ensam. Men ett brustet hjärta är inte en händelse. För mig är det en känsla. En känsla av att fullständigt tappa sig själv. Tappa sin kontroll. Förlora förståndet och allt som förut legat självklart. Det är en känsla som kan uppstå under olika situationer i livet. Idag vill jag inte skriva om det andra menar med ett brustet hjärta. I bemärkelse av ett avslutat förhållande. (Även det är jag bekant med. Senast i slutet av April)  Men det jag skall och även behöver skriva om idag är när hjärtat brister på andra sätt. Kanske går det inte bara i tu. Kanske i biljontals bitar. Att räkna blir meningslöst. Hjärtat brister och det enda man själv kan göra är att se på. Se på när de faller till marken. Bitarna som en gång representerade ett helt hjärta ligger nu spridda kring ens fötter. Jag kan nog räkna på ena handens fingrar, hur många gånger mitt hjärta brustit på riktigt. Situationer som förändrat mig i allra högsta grad. Som har påverkat mig och mitt sätt att välja, leva och andas. Anledningen till senast mitt hjärta gick i tu, gick i billjontalsbitar?
När Jessica dog för 3 månader sedan.
 
Jag tänker nu skriva mitt första "brev" till henne. Det kommer bli långt. Förlåt mig... Men jag vill berätta lite om allt. Om hur det känns. Att gå runt med ett lite trasigt hjärta. Jag skall skicka det med expresspost till himlen. Med hennes namn skrivet centrerat med guldiga snirkliga bokstäver på ett vitt kuvert. Skriva så hon förstår. Bara prata lite...
 
Kära Jessica♥
 
Imorgon är det 3 månader sedan. Imorgon, för tre månader sedan, kunde jag nästan se bitarna av mig och mitt hjärta liggga som splitter kring mina fötter på golvet. Meningslöst att liksom plocka upp. Så jag lät dem ligga kvar. Ett par dagar. Jag lät dem ligga kvar. Mitt i chocken, i känslostöket och ångesten. Jag orkade inte plocka upp dem. Var alldeles för svag för det då. Jag lät dem ligga i några dagar. Den själsliga orken fanns helt enkelt inte. Jag höll fasaden uppe. Pluggade till den kommande tentan och försökte skratta. Men så fort jag mötte ensamheten vid min ytterdörr brast jag ut i tårfylld ångest. Jag ville inte vara ensam. För då visste jag att jag var tvungen att se på högen av splitter som en gång representerat mitt hjärta. Som en gång representerat dig. När jag var ensam kände jag att jag var tvungen att plocka upp splittret, tvungen att försöka få ordning på mig själv och mitt känsloliv igen.Men det var svårt. Jag valde hellre bort att försöka plocka ihop mig själv igen. Det var för verkligt. Och självklart har jag försökt plocka ihop mig själv och splittret på golvet. Det har lyckats. Till viss del. Men känslostöket och ångesten kan ibland återkomma. Och då är jag sällan beredd. Men det lättare nu. Det är klart det är det. Tid har den förmågan. Inte att läka alla sår. För det gör den aldrig. Den är inte så strak och tillförlitlig. Utan den ger istället utrymme till att förstå. Till att hantera, Till att försöka lägga allt annat tillrätta. Det finns dagar som allt är perfekt. Som allt är tillrättalagt och då har ångesten ingen tillträde till mig. Jag gillar sånna dagar. Då vet jag att du liksom uppskattar att jag ler. Att jag liksom är berättigad det. Att även det är okej. Eller jag vill tänka så... Jag försöker tänka så. Sen finns det dagar jag blir låg och tyst, tänker på avsaknaden av ännu en viktig människa i mitt liv. Kanske blir jag självisk då? Jag vet inte. Men jag är mänsklig. Min förlust är inte varken viktigare eller större än någon annans, Jag kanske inte ens är berättigad att känna en så stor förlust? Jag vet inte.. Faktiskt vet jag inte. Men jag har förlorat dig. En, en gång bästa vän. Det förändras liksom inte bara över en dag. För det händer ju alla andra. Det som hände dig, händer alla, utom dem i ens närhet.
 
Och jag är ledsen för att du inte fick uppleva mer av livet. För du om någon är värd det. För jag vet att 2012 till 2014 var två fantastiska år för dig. Att du aldrig upplevt så mycket fantastiskt i ditt liv förut, som du faktiskt gjorde dessa två åren. Du valde dina egna vägar, gjorde aktiva val som påverkade din framtid positivt. Du blev tillsammans med en kille, som en gång för alla hade det du sökte. Som gav dig villkorslös kärlek. Som inte tog dig för givet. Du är och var hans prinsessa. Du hade äntligen hittat och hållit fast vid vänner som lyfte upp dig och inte drog ner dig. Jag är dem tacksam.  Jag är så glad, för att du fick uppleva lite medgång. För jag vet hur mycket motgång du upplevt. Hur livet ställt en uppförsbacke framför dig under så många år. Som för att liksom testa dig och din beslutsamhet. Du är den enda jag unnar den medgången, medvinden.
Det finns ingen som var så värd den, som du.
Men jag är också ledsen. För att vi gled ifrån varandra där ett tag. Ledsen för att du inte fick vara med på din pappas bröllop. Du skulle varit den fjärde brudtärnan. Jag vet hur exalterad du berättade att du var för just det. Jag är ledsen för att du inte fick uppleva din 21:e födelsedag. Jag är ledsen att du inte fick vara ledare på maskrosbarn så som du så länge velat. Jag är ledsen att du inte fick möjlighet att påverka fler liv än du gjorde. För du har satt avtryck i så många människors liv. Men din dröm var att kunna hjälpa fler. Jag är ledsen för att du inte kommer bli mamma. För du skulle blivit en fantastisk mamma och vi pratade ofta om att våra barn skulle bli "tvingade" att bli bästa vänner. Jag är ledsen att du inte kommer få stå brud vid altaret. Jag är ledsen för att tiden inte räckte till för att du skulle få uppleva allt det här. Jag är ledsen för att himlen hämtade hem dig...
 
Jag älskade dig min vän.
Du skiner starkast av dem alla.
Jag älskar dig  fortfarande min vän. 
Alltid älskad. Aldrig bortglömd.
 
Din för alltid, Ellinor Bergström