6 månader av oordnade bilder och ett fantastiskt liv

Datum: 2015-05-21 Tid: 15:04:36

 
 
 
 
 
 
 
 

Hur och vad man låter definiera en som människa

Datum: 2015-02-21 Tid: 15:55:27
Jag har under hela mitt liv definierat mig utifrån de omständigheter jag stått under.  Det är inte konstigt egentligen. Vi människor gör så. För att på något sätt skapa något slags sammanhang i våra liv. För att vi gör det vi kan med det vi har. Ibland är det bara den definitionen vi har av oss själva, kanske i hemlighet, men inte delar med oss av till andra. Den defintionen vi har av oss själva bestämmer också (tyvärr) vårat värde. För ingen kan avgöra eller bestämma en annans människas värde förutom en själv. Så enkelt är det. Och så svårt är det. Men under olika tider i livet har olika självdefinitioner uppkommit utifrån de omständigheter jag befunnit mig i och under. Vissa definitioner sitter hårdare stämplade i min själ än andra. Vissa definitioner hänger kvar och andra byts ut. Förkastas eller begravs. För att man växer. Blir bättre och starkare. 
 
Att jag också tidigare i mitt liv placerat min självdefinition utifrån just omständigheter, har jag då också accepterat och bekräftat dessa omständighetsdefinitioner av mig själv, och tagit ett steg ifrån min egen självrespekt och påverkan över mitt eget liv. Jag menar, om jag alltid tidigare definierat mig utifrån omständighter har jag ju nästan avsagt min egen kontroll över mitt eget liv och istället också bekräftat "ödet" att kontrollera mitt liv. Jag har alltså låtit omständigheterna sätta villkoren för vem jag är och hur jag kan definiera mig som människa.
 
Så definitioner som skilsmässobarn, destruktiv, anorektiker, ångestdrabbad, svag, driven av prestationsångest och framförallt otillräcklig har länge varit ord jag burit med mig. Ord som jag känt trygghet i. Ord jag definierat mig som. Som blivit jag. Som fått ta plats. Som fått definiera mig som människa och hela mitt värde.
 
Och jag vet ju nu att dessa ord och epiteter endast är just det; Ord. Inte definitioner. De definierar inte en hel männsika. Och detta tankesätt är inget jag bara bestämt mig för, det har krävts tid och vilja. Och ett snällare och mer ödmjukt sätt att se på mig själv och definierandet av mig själv. För jag behöver inte längre känna trygghet i de definitionerna. Jag behöver inte göra mig vän med de. För det är ju jag som har kontroll över mitt eget liv! Inte omständigheterna. Jag tillåter inte längre omständighterna sätta villkor för mitt sätt att definiera mig själv. 
 
Jag har egentligen alltid vetat att det är jag själv som har påverkan över mitt eget liv, genom medvetna och aktiva val. Att jag alltid måste välja. Annars låter jag omständigheter påverka mig istället för att jag påverkar omständigheterna. Det är pappas ord som ekar. Men ibland är sånt som verkar så lätt som egentligen visar sig vara det svåraste. Det är ibland bara lite enklare, lite lättare och lite mer bekvämt att inte välja och låta omständigheterna sätta villkoren. Men i längden kommer man med den inställningen sätta krokben för sig själv. Därför bestämde jag mig för att byta ut vissa av de tidigare definitionerna av mig själv. För att jag vuxit.  I relation till andra. Men framförallt i relation till mig själv. För att det är jag som definierar mig själv nu. So friends, stay golden.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Årsresumé 2014

Datum: 2015-01-08 Tid: 02:48:44
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? 
Jag gjorde mycket 2014 som jag inte gjort förut. Jag lyckades bli kär. Jag lärde känna nya människor som jag lärt mig älska. Jag lyckades ta ett moget beslut och också avsluta ett inte så hållbart förhållande. Jag klarade mig två termin på högskolan utan ett endaste underkänt. Jag insåg då att jag faktiskt ät duktig. Jag vinkade av min bästa vän som skulle vara borta på andra sidan jorden från mig ett år. Jag reste själv till Spanien och USA. Jag opererade bort min knöl/ollon/spåkula på handen. Jag gick på den tyngsta och kanske vackraste begravningen i hela mitt liv när min vän gick bort i en bilolycka. Jag fick kontraktet till den finaste lägenheten i hela Västerås. Jag fick äran att bli låtsasmoster till det nyaste tillskottet i vårat gäng. 

Genomdrev du någon förändring?
Jag bestämde mig för att göra mitt bästa för att stå upp för mig själv och mina åsikter. Det lyckades inte alltid. Men jag anstränger mig. Varje dag. Jag slutade också rökas somras. Efter 5 år bestämde jag mig och är nu rökfri. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar 
iår?
Ja, Malin och Viktor blev föräldrar till Tristan den 26e December. Han är (trots en väldigt väldigt liten) guldklimp.

Vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 
Det blir ett par betydelsefulla datum med lite olika innebörd. Det får bli 31e Juli, när jag slutade röka. 3e Juni, dagen då min vän flyttade till himlen. 28e December då jag åkte till USA och fick krama om bästisen igen. 

Vilka länder besökte du?
Norge, Spanien, USA, Danmark, Nederländerna, Italien (Sardinien). 

USA, 2014-12-28

Sardinien, 2014-08-11

Bästa köpet? 
Köp och köp... Det måste antagligen vara den här lägenheten jag nu kallar min. Det måste varit det bästa köpet.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Det som gjorde mig sådär bubbligt glad var att efter en del krångel med den gamla lägenheten när jag fick reda på att jag var förste man att välja och vraka mellan lägenheter, FÖRST dessutom. Att jag fick spendera så mycket tid med alla jag tycker om. Och självklart den fantastiska sommaren 2014.
Min nya lägenhet! 



Saknade du något år 2014 som du vill ha 2015? 
Jag saknade nog egentligen ingenting alls 2014. Jag tror dock att vi som människor alltid vill ha mer. Mycket vill ha mer. 

Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag hört av mig mer till människor som jag inte alltid kanske prioriterat. Att jag ringt, slängt iväg ett sms. Förlåt mig. Jag önskar egentligen att jag haft mer tid...

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Jag önskar att jag spenderat mindre pengar på vin och och utemiddagar. 

Favoritprogram på TV?
Jag erkänner... detta årets säsong av Paradise Hotel följde jag så att säga slaviskt. Historieätarna är även den en kalasfavorit!

Bästa boken du läst iår?
Jag läser mycket studentlitteratur och inte lika mycket skönlitteratur längre, men The Fault In Our Stars, Hungergames-böckerna (Ja, jag har äntligen fått tummen ur och börjat läsa dessa)

Största musikaliska upptäckterna iår? 
Sam Smith, George Ezra, Adam Barnes, The Civil Wars

Vad var din största framgång under året 2014, jobbrelaterat? 
Jag fick ett till jobb, även detta på ett hotell. Men nu istället som Serveringspersonal på Elite Hotell Statshotellet på festvåningen där. En framgång och prestation är även den namnbricka jag mottog. Kändes som en befordran. 


Största framgången på det privata planet? 
Jag har lärt mig, ännu mer, lärt mig hantera min ångest. Nu inte bara med andras hjälp utan faktiskt med egen förmåga.

Största misstaget? 
Att jag oroade mig alldeles för mycket för mina prestationer i livet. Vilket inte gjorde att jag aldrig riktigt kunde slappna av.

Var du gladare/ledsnare detta året i jämförelse  till förra?
Både ock, jag tror egentligen inte det går att jämföra. Alla år har sina ups and downs. Och jag tror att varje år blir bättre just för att man blir äldre och klokare, man utvecklas och förstår mer.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Mat och vin.

Något du önskade dig och fick?
Jag fick äntligen åka till USA. Lite sparpengar sen var det i mål.

Något du önskade dig och inte fick? 
Jag önskade mig att bli miljonär, men det gick ju inte i uppfyllelse detta året heller. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 
Jag spenderade min födelsedag på Sardinien. 32 graders sol, drinkar, utflykt, shopping och tapasmiddag på kvällen med hela familjen


Finns det något som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Jag tror faktiskt inte det?! Väldigt bra år. 

Vad fick dig att må bra? 
Väldigt uttjatat säkert, men alla mina stjärnskott till vänner. De har varit sådan trygghet detta året. Jag har ringt i ångest, lycka, skrattattacker, på fyllan och när jag varit låg och ledsen. Tack för att ni får mig att må bra. 

Mest stolt över?
Att jag tagit mig igenom detta året med huvudet hållet högt. Jag har kunnat fått ihop mitt liv, med egen förmåga. Jag har studerat på heltid OCH har två jobb. Att jag också hunnit träffa mina vänner och min familj så mycket jag ändå kunnat känns också det som något att vara stolt över.

Högsta önskan just nu? 
Att jag kommer kunna må bra fortsättningsvis. Att jag skall kunna känna mig nöjd med mig själv, mina beslut och mina prestationer. 

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag kommer fortsätta leva som gjort hittills och försöka förändra saker som inte känns bra och fortsätta med saker som fungerar. Precis som förut. 


Avslutar med en bild på mig och bästis på nyårsafton i San Fransisco! 💃

Juletider del 2

Datum: 2014-12-25 Tid: 13:57:15
 
 
 
 
 
 

Juletider del 1

Datum: 2014-12-25 Tid: 13:41:10
 
 
 
 
 
 
 
 

Dan före dopparedan

Datum: 2014-12-23 Tid: 22:22:09
Och så var det jul igen. Precis som det alltid blir runt den här tiden på året.
Det känns som att jag nyss var på 2013's julturné runt om i Sverige/Norge. Och så var liksom julen här igen. Och från Julturnén 2013 till min pågående Julturné för 2014, har en tjugoförsta-del av mitt liv liksom passerat. Det är lika underligt varje gång att tänka så. Man har ju hört det så många gånger, men ju äldre man blir desto fortare går tiden. Nu sitter jag i soffan hemma. Jag ser på tv för första gången på ett bra dag då jag vanligtvis nöjer mig med datorn och webbkanaler hemma i Västerås. Vi zappar mellan TV4s uppesittarkväll och SVT1 variant av liknande programidé och det känns tillochmed lite bra att få se lite reklam titt som tätt på TV4. Någon vidare julkänsla har ännu inte infunnit sig än, vilket nog inte är så konstigt då Sverige är klätt i höstskrud. Men jag ser verkligen fram emot morgondagen ändå trots allt, jag och familjen åker till farmor och firar en riktig mysjul hos henne. Som sig bör. På sena eftermiddagen skall vi till mamma  och fortsätta fira jul där, det även där jul med en hög mysfaktor. Två julaftnar på 24 timmar är då inte illa! Livet som skilsmässobarn <3 Självklart har det sina för och nackdelar.  Trots det eviga flänget och att inte riktigt hinna andas ut  någon gång egentligen har min(a) stora familj(er) sin charm. Egentligen vad jag ser fram till mest är att julen skall ta slut,  alltså inte i den bemärkelsen att jag inte vill ha jul, utan vad jag skall göra efter jul. Jag skall till USA, till min bästa vän Jennifer som bott där snart ett år. Och jag ser fram emot det mer än något jag sett fram emot något på riktigt riktigt länge(!!!). Jag skall alltså fira jul i San Fransisco med min bästa vän. Som jag längtar?!  
Ha en fin jul alla mina goa vänner. Njut av livet och ät livets bästa julbord hemma!  



En liten update på där dem kallar livet

Datum: 2014-11-19 Tid: 01:37:25
Jag kan inte sova... Något väldigt förekommande i mitt liv nu i det sista. För lite ro i kroppen, för lite sömn och världens konstigaste drömmar. Men jag känner att det var en tid sedan det dök upp ett riktigt vardagsinlägg här på bloggen. Av att döma på innehållet på de senaste inläggen när jag scrollar igenom min blogg  ser jag mestadels på ett eller annat sätt lite tyngre saker, som har något slags djup. Jag tycker om att skriva sånna inlägg. Jag tycker om när det blir så där ärligt. Lite naket liksom. Avklätt. Liksom enda in i själen. 

Men ibland är det helt rätt att skriva ett sånt där vardagsinlägg. Eller snarare ett det-här-händer-i-mitt-liv-för-tillfället-inlägg. Som en liten catch-up med en gammal vän. Bah tjöta lite. Liksom som en liten fika med dem jag kanske inte alltid hinner/prioriterar träffa så ofta som jag vill. (Förlåt för det... Jag gör mitt bästa). Som min farfar exempelvis. Jag har fått reda på att han lite titt som tätt kikar inom här på bloggen ibland för att bli uppdaterad om mitt liv och vad jag gör och så, för vi träffas väldigt sällan. Det kan bli så sällan som två gånger per åt ibland. Och då är ju detta ett ypperligt tillfälle att liksom berätta lite om vad som hänt nu det senaste för dem som inte hängt med nu det sista, och det mesta blir ju skolrelataterat då det är den enda vardagen jag känner till men det är ju okej, ellerhur?

Så: "Hej Farfar! Hoppas allt är bra. Här skall du få höra vad som har pågått i mitt liv. Ha det bra! Kram"

Eftersom ni vet stt jag är en sucker för listor så kommer jag självfallet rada upp ned siffror. Snyggt och strukturerat. 

1. Jag läser nu B-kursen i Psykologi på högskolenivå med inrikting hälsa. Efter att jag förra terminen läste Psykologi A kände jag att psykologi verkligen var roligt och något och ville fortsätta studera. Jag har sökt till C-kursen i Psykologi vilken jag skall läsa nästa termin. Detta innebär att jag då har 90 Högskolepoäng i en inriktning inom beteendevetenskaperna och behöver därefter bara läsa några/någon strökurs till för att få titeln och examen som beteendevetare. 

2. Något jag inte trodde var att jag en dag skulle känna att det var roligt att plugga. Men också att jag faktiskt nog också är bra på det.  Till min stora förvåning. Att det faktiskt bevisas gång på gång för mig när jag får godkänt om inte mer, på tenta efter tenta som jag stensäkert trodde att jag skulle få underkänt i. Men det är det verkligen. Roligt alltså. Jag trivs i skolan. Med inriktningen jag valt och alla fantastiska människor man får nöjet att lära känna när man faktiskt befinner sig bland andra studerande. Och för att inte nämna det vindrickande som helt och hållet till min glädje legitimeras. Att gå ut på krogen med någon/några vänner, och ta ett glas vin  en helt vanlig tisdag eller onsdag är faktiskt okej.  Självklart är det inte alltid enhörningar och regnbågar hela tiden, det vore konstigt om det var så. Det är väldigt motigt tidvis. Det är tentaångest, tentaveckor, opedagogiska lärare och begrepp i den obligatoriska kurslitteraturen som är så luddiga att det borde växa lammull på dem. Men efter att nu gått in på det andra året som studerande så måste jag säga att det finns fler fördelar än nackdelar. 

3. Jag har flyttat. 
Jag har äntligen kommit ifrån lägenheten/rummet/fängelsecellen jag bodde i förut. Den låg cirka 20 minuter från stan med kollektivtrafik och dylikt. Och kvadratantalet var inte något speciellt att skryta om heller. 20 kvadratmeter. Gammal (från 50-talet) och smutsig. Inte smuts så som ni tänker. utan snuts som i, ingrodd i väggar och alla möjliga ytor och liknande. Hur mycket jag än städade, skrubbade,tvättade, torkade så tycktes det aldrig göra skillnad. Men det funkade att bo i. En tid. Kortvarigt. Och det var trots allt det enda erbjudandet jag fick när jag under den sena antagning kom in och hade 2 veckor på mig att flytta hemifrån och flytta till en ny stad. Det gick ju bra liksom. 1 år spenderade jag där. Och för precis en månad sedan fick jag ett brev att hela huset skulle renoveras och alla boende i huset skulle vara utflyttade inom tre månader. Paniken. Hur löser man detta liksom? Och bostadsförmedlingen kunde inte garantera att vi skulle få nya. De skulle göra sitt bästa men allt var oklart. Men jag hade tur OCH änglavakt.  Jag hade stått längst tid i bostadskön av boende i vårt höghus. Jag fick alltså välja min lägenhet. FÖRST. Av 100 boende. Allt gick fort och den 1e November hade jag tillträde till min nya lägenhet. Det är en fantastisk 1a med 26 stolta kvadratmeter, öppen och ljus planlösning och ljusa väggar. Och till min absoluta lycka. Ett helt kök. Med skåp. Med lådor. Med plats att förvara saker. (Extasen över just köket håller fortfarande i sig varje morgon när jag vaknar. Även fast jag bott i den här lägenheten sedan den 7e November). Hela familjen (pappa, bonusmor, lillebror och storasyster) var här i Västerås och hjälpte mig flytta! Vi hade det så roligt och alla hjälpte verkligen till. Vi skruvade och organiserade och handlade hela den helgen kändes det som. Men resultatet blev oslagbart.
Det är supernära till stan och skolan och jag har utsikt över hela "Västerås Skyline". Lyckan är verkligen total. Det är en stor sten som lyfts från mina axlar. Känslan av att bo bra. Att bo tryggt och säkert. Att känna att man för första gången på länge bor i ett "hem". Ovärderlig känsla. Jag känner mig så nöjd. Så sjukt jävla nöjd. 

4. Jag arbetar även vid sidan av studierna som serveringspersonal på festvåningen och andra event på stadshotellet/ Elite Hotell här i Västerås. Det är så roligt och för att inte nämns givande! Att arbeta med människor på det viset trivs jag verkligen med. Eftersom det är människor det handlar om så får man ju träffa alla möjliga sortes människor och stjärnor, i alla möjliga tillstånd. Det är ett tungt arbete, rent fysiskt alltså, men det blir säkert bättre med tiden för en otränad tanig liten jänta som jag själv. 

5. När det kommer till kommande julfirande är det även detta året uppdelat, indelat och delat. Alla skall försöka få en bit av kakan. Jag skall fira jul med båda mina familjer. Det blir en jul med fläng. Som vanligt. Man är väl ett skillsmässobarn föralltid antar jag haha. Det blir lite hektiskt, men det hör till antar jag. Men jag älskar min familj/mina familjer trots allt och ändå. Nästa jul skall jag spendera julafton på ETT ställe. Eller själv i Västerås. Jag har inte bestämt mig. (Det sista sagt med aningen sarkasm). Men efter jul, ner specifikt den 28e December så skall jag till USA!!!! Jag skall alltså flyga till min bästa vän i San Fransisco och stanna där med henne en vecka. Vilket innebär ett nyårsfirande i självaste San Fransisco med livets vän. Ser verkligen fram emot detta. Oj, vad jag längtar. 

Så. En "liten" update om livet. Om allt som hänt och även lite planer. Som en liten pratstund. Skönt. Nu kan jag bocka av detta på listan också. Jag skriver snart igen. Det vet ni ju att jag gör. Tack för att ni står ut med mig. 


Utsikt från mitt fönster i den nya lägenheten  en regnig höstdag i November.



Att liksom gå tillbaka fem år i tiden och träffa sextonåriga Ellinor

Datum: 2014-11-07 Tid: 19:53:34
Om jag fick träffa mig själv när jag var sexton år, alltså för fem år sedan sen, vad hade jag sagt till mitt yngre jag egentligen? Det finns en hel del jag hade velat säga till mig själv. Till mitt sextonåriga jag. Jag skulle velat bara sätta mig ner och prata, berätta. Inte för att jag ångrar något och vill göra vissa saker ogjorda.
Nej, inte alls. Valen jag gjort har ju trots allt tagit mig dit jag är idag. Och där jag är idag är ett alldeles fantastiskt ställe. Jag är  på väg och blir varje dag, lite mer, till den bästa versionen av mig själv.
Men ja, om jag fick chansen att träffa Ellinor 16 år skulle jag gjort det. Och jag skulle kramat om henne hårt. För jag vet hur nära hon var att falla sönder precis då. Bara för att berätta, förklara. Underlätta. Och egentligen mest av allt säga att allt skulle bli bra. Att det skulle lösa sig. Till slut. Att det bara gällde att hålla huvudet över ytan. Bara en liten stund till. Ännu en gång skriver jag och lämnar ut hela hjärtat här.
Jag har lovat att skriva. Att vara ärlig. Här kommer ärligheten och allt jag vill berätta för Ellinor 16 år gammal.
 
                                                                   _________________
 
Du kan inte vara alla till lags hela tiden. Det går inte.
Ju förr du kommer på det, dest snabbare kommer du kunna inse ditt eget värde och för att kunna inse ditt eget värde måste du i ditt liv vara tvungen att bryta med människor som inte gör dig gott.
Det kommer vara jobbigt men det är viktigt för att du skall kunna fortsätta utvecklas
 
Mitt sextonåriga jag gjorde allt för att vara andra till lags. Hela tiden. Dansade efter andras pipa och ansåg att alla andras åsikter vägde tyngre än mina egna. Svarade alltid svara ja, trots att jag menade nej. Trots att jag egentligen inte orkade, ville eller kunde. Knutarna jag knöt på mig själv var alltid nästintill omöjliga att knuta upp. Att alltid försöka vara tillräcklig för alla andra. Då blev jag ju omtyckt? Att alltid vara en som säger ja, i alla relationer i livet, vänskapsrelationer, förhållanden och familjerelationer annat gjorde att jag ibland blev tagen för givet. Tagen för givet för mina alltid jakande svar. Allt detta bara för att jag inte tyckte om mig själv. Bara för att jag var så otroligt besviken för att jag inte kunde vara tillräcklig för mig själv. När jag slutade vara alla andra till lags hela tiden, tog jag tillbaka mig själv och mitt eget värde. Tog jag tillbaka rätten på mig själv. En del av processen var också att försöka lära mig vilka mina äkta vänner var. Och då var jag tvungen att bryta med de vänner som inte var det. Som utnyttjade mig och min vilja att alltid vara till lags. Som tog mig för givet och inte gav lika mycket som de tog. Och idag, idag vet jag verkligen vilka som är mina vänner. Som varit med på resan. Som uppmuntrat mig att ta egna beslut och att bli egen. Det är fortfarande en process för mig. Jag är absolut inte klar idag. Men det blir bättre för var dag som går. 
 
                                                                  _________________
 
Försök komma ihåg att självsvält, destruktiva relationer med killar, hårda knytnävsslag mot din nakna kropp, alkohol och alla fula ord du uttalar om dig och din kropp inte är det rätta sättet att återta kontrollen över ditt liv. Det kanske känns bra i stunden.
För du är bättre än destruktivitet, du har förmågan att ta kontroll över ditt liv på andra sätt.

Det fanns stunder när jag helt och hållet tappade greppet om verkligheten. När kontrollen över mitt liv sipprade som vatten mellan mina fingrar. Jag var fullständigt i mina egna tankars våld. Jag kände mig så kontrolllös och liten. Bara för att försöka applicera någon slags "kontroll" i mitt liv, när allt annat vändes ut och in och upp och ner utsatte jag min kropp för självsvält. Länge och intensivt. Flera flera år. Som om det inte var nog. Jag slog hårt och ofta på min kropp. Hatade den kropp som bar upp min faktiskt ganska vilsna och lite söndriga själ. Antagligen tyckte jag då att det var ett sätt att hantera ångestattackerna som jag hade flera gånger om dagen. Ett sätt att tysta ner tankarna. All denna destruktiviteten var så vardaglig. Så vanlig. På något sätt så lugnande... Jag bestämde mig för att tvärt sluta svälta min kropp antagligen 3:e året som patient på BUP,den dagen då min psykolog, min läkare, min kostrådgivare och mina föräldrar pratade om en tvångsinläggning på Östras anorexiklinik. Då förstod jag. Då kom verkligeheten för nära. Då fick det vara nog.
Idag kan jag trilla tillbaka till gamla vanor ibland. När jag mår dåligt, är låg och känner mig sådär kontrolllös igen. Det är så lätt. Så tryggt.Jag vet inte om någon som inte upplevt ångest eller haft destruktivitet som en nära vän vet vad jag pratar om. Vaddå lugnande? Vaddå tryggt? Men det är så. Också flera år efteråt. Även om man är frisk från sin sjukdom. Även om ens panikångest lindrats. Efter en stund när jag fallit tillbaka till destruktiviteten så kommer jag på att vi inte är vänner längre. Destruktiviteten och självsvälten alltså. Jag lämnade ju kvar dem i ett rum på BUP-mottagningen i Kungälv. Vi delar inte hjärta längre. Vi har gjort slut. De tankarna är så bakvända. Jag ser det idag. Jag såg inte det då. Jag önskar bara att istället förstå det vid 19års ålder att jag skulle kommit på det tidigare än så. Det skulle liksom bespara framför allt min kropp en hel del. Jag önskar liksom bara berätta för sextonåriga Ellinor att jag är okej. Min kropp och min själ är okej. Att en dag kommer jag känna att jag har struktur, kontroll och makt över mig själv och mitt liv.
 
                                                                    _____________________
 
Sluta oroa dig för framtiden. Det är okej att inte veta.
Det är okej att du känner dig lite vilsen. 
Du kommer hitta din väg.
'
Sexton år gammal trodde jag att jag skulle veta precis vad jag skulle vilja göra med mitt liv. Det var inte så. Jag vet nog inte fortfarande vad jag skall göra med mitt liv. Hur farmtiden kommer visa sig. Jag visste inte alls då. Jag hade ingen aning och det skrämde mig. "Alla" andra visste ju. Det gjorde dem egentligen inte. Jag trodde att alla andra visste. Och där stod jag, vilsen och ingen plan för det där stora skrämmande vid namn framtid. Jag var nästintill rädd. Jag lät ännu en gång mina egna tankar ta makten över mig. Rädslan och ångesten för framtiden...  Men på vägen, under processen när jag tillät mig själv växa, då växte också drömmar och nya tankar fram. De liksom färdades i par, anlände samtidigt. När mitt självförtoende började öka, så tillät jag mig själv faktiskt tro och drömma att jag kunde åstadkomma något. Framtidstron.  
 
                                                                  ______________________
 
Fortsätt skriva.
Det kommer att ta dig igenom ångest och känslan av otillräcklighet och vilsenhet.
 
Något som jag kanske inte förstod vikten av som sextonåring var skrivandet. Hur viktigt det var för mig. Hur viktigt det är för mig. Hur det höll mig flytande. Höll mitt huvud över vattenytan. Hur det läkte såren. Hur det tillät ärlighet. Där jag fick lämna av mig tyngden och trasigheten för en stund. 
 
                                                                _________________________
 
Det blir bättre. Det blir bra.
 
En dag kommer du vakna upp och må bra. Du kommer skratta med dina vänner så mycket att du får magknip och gråter av glädje. Du kommer se dig i spegeln och känna dig riktigt nöjd. Du kommer undra varför du en gång slog med knutna nävar på din kropp. Du kommer att ha tårar i ögonen när du berättar om din resa ibland för att du förstår hur elak du var mot dig själv och din kropp. Du kommer också att ha förlåtit dig själv för det.  Du kommer att kunna berätta för andra hur det känns att ha ångest och en gång ha varit destruktivm och det känns okej att prata om det för det är varken skamfullt eller en hemlighet längre. Du kommer ha relationer till människor som tillåter dig att växa som människa. Som tillåter dig vara just precis det du är. Du kommer att träffa människor som kommer att komma att betyda jättemycket för dig. Du kommer uppleva låga perioder.  Och du kommer också kunna ta dig igenom dem, för du har gjort det förut. Du kommer en dag vakna upp och må bra. Du kommer att förstå. Förstå att livet är bra. 
 
 
  16år gammal
 
 
21 år gammal
 

 
 

Ett brev till Jessica himlen...

Datum: 2014-09-02 Tid: 17:51:16
 Mitt hjärta har fått utstå en del. Jag skall inte ljuga. Jag har det absolut inte värst. Inte alls. Det är inte det jag varken säger eller menar. Men det har fått sig en törn då och då.  Både saker jag kunnat påverka och även de omständigheter som jag inte kunnat påverka. Men jag antar att det är det som gör att vi kan kallas människor. Det är det som kallas mänsklighet. Det tillkommer på köpet när vi formas till dem vi är. Det ligger i lådan redan när köpet genomförs utan vår vetskap. Och vi kan inte göra något åt det Det ligger en slags sårbarhet i att vara just det. Människa alltså. Mänsklig.
Folk pratar om hjärtesorg. Folk pratar om brustna hjärtan. Jag vet liksom hur det känns. Men för många är definitionen av ett brustet hjärta ganska snäv. Det handlar allt som oftast, om att ha brutit upp ur ett förhållande. I bemärkelse av partnerskap alltså. Att gå från att vara tvåsam till helt plötsligt bli ensam. Men ett brustet hjärta är inte en händelse. För mig är det en känsla. En känsla av att fullständigt tappa sig själv. Tappa sin kontroll. Förlora förståndet och allt som förut legat självklart. Det är en känsla som kan uppstå under olika situationer i livet. Idag vill jag inte skriva om det andra menar med ett brustet hjärta. I bemärkelse av ett avslutat förhållande. (Även det är jag bekant med. Senast i slutet av April)  Men det jag skall och även behöver skriva om idag är när hjärtat brister på andra sätt. Kanske går det inte bara i tu. Kanske i biljontals bitar. Att räkna blir meningslöst. Hjärtat brister och det enda man själv kan göra är att se på. Se på när de faller till marken. Bitarna som en gång representerade ett helt hjärta ligger nu spridda kring ens fötter. Jag kan nog räkna på ena handens fingrar, hur många gånger mitt hjärta brustit på riktigt. Situationer som förändrat mig i allra högsta grad. Som har påverkat mig och mitt sätt att välja, leva och andas. Anledningen till senast mitt hjärta gick i tu, gick i billjontalsbitar?
När Jessica dog för 3 månader sedan.
 
Jag tänker nu skriva mitt första "brev" till henne. Det kommer bli långt. Förlåt mig... Men jag vill berätta lite om allt. Om hur det känns. Att gå runt med ett lite trasigt hjärta. Jag skall skicka det med expresspost till himlen. Med hennes namn skrivet centrerat med guldiga snirkliga bokstäver på ett vitt kuvert. Skriva så hon förstår. Bara prata lite...
 
Kära Jessica♥
 
Imorgon är det 3 månader sedan. Imorgon, för tre månader sedan, kunde jag nästan se bitarna av mig och mitt hjärta liggga som splitter kring mina fötter på golvet. Meningslöst att liksom plocka upp. Så jag lät dem ligga kvar. Ett par dagar. Jag lät dem ligga kvar. Mitt i chocken, i känslostöket och ångesten. Jag orkade inte plocka upp dem. Var alldeles för svag för det då. Jag lät dem ligga i några dagar. Den själsliga orken fanns helt enkelt inte. Jag höll fasaden uppe. Pluggade till den kommande tentan och försökte skratta. Men så fort jag mötte ensamheten vid min ytterdörr brast jag ut i tårfylld ångest. Jag ville inte vara ensam. För då visste jag att jag var tvungen att se på högen av splitter som en gång representerat mitt hjärta. Som en gång representerat dig. När jag var ensam kände jag att jag var tvungen att plocka upp splittret, tvungen att försöka få ordning på mig själv och mitt känsloliv igen.Men det var svårt. Jag valde hellre bort att försöka plocka ihop mig själv igen. Det var för verkligt. Och självklart har jag försökt plocka ihop mig själv och splittret på golvet. Det har lyckats. Till viss del. Men känslostöket och ångesten kan ibland återkomma. Och då är jag sällan beredd. Men det lättare nu. Det är klart det är det. Tid har den förmågan. Inte att läka alla sår. För det gör den aldrig. Den är inte så strak och tillförlitlig. Utan den ger istället utrymme till att förstå. Till att hantera, Till att försöka lägga allt annat tillrätta. Det finns dagar som allt är perfekt. Som allt är tillrättalagt och då har ångesten ingen tillträde till mig. Jag gillar sånna dagar. Då vet jag att du liksom uppskattar att jag ler. Att jag liksom är berättigad det. Att även det är okej. Eller jag vill tänka så... Jag försöker tänka så. Sen finns det dagar jag blir låg och tyst, tänker på avsaknaden av ännu en viktig människa i mitt liv. Kanske blir jag självisk då? Jag vet inte. Men jag är mänsklig. Min förlust är inte varken viktigare eller större än någon annans, Jag kanske inte ens är berättigad att känna en så stor förlust? Jag vet inte.. Faktiskt vet jag inte. Men jag har förlorat dig. En, en gång bästa vän. Det förändras liksom inte bara över en dag. För det händer ju alla andra. Det som hände dig, händer alla, utom dem i ens närhet.
 
Och jag är ledsen för att du inte fick uppleva mer av livet. För du om någon är värd det. För jag vet att 2012 till 2014 var två fantastiska år för dig. Att du aldrig upplevt så mycket fantastiskt i ditt liv förut, som du faktiskt gjorde dessa två åren. Du valde dina egna vägar, gjorde aktiva val som påverkade din framtid positivt. Du blev tillsammans med en kille, som en gång för alla hade det du sökte. Som gav dig villkorslös kärlek. Som inte tog dig för givet. Du är och var hans prinsessa. Du hade äntligen hittat och hållit fast vid vänner som lyfte upp dig och inte drog ner dig. Jag är dem tacksam.  Jag är så glad, för att du fick uppleva lite medgång. För jag vet hur mycket motgång du upplevt. Hur livet ställt en uppförsbacke framför dig under så många år. Som för att liksom testa dig och din beslutsamhet. Du är den enda jag unnar den medgången, medvinden.
Det finns ingen som var så värd den, som du.
Men jag är också ledsen. För att vi gled ifrån varandra där ett tag. Ledsen för att du inte fick vara med på din pappas bröllop. Du skulle varit den fjärde brudtärnan. Jag vet hur exalterad du berättade att du var för just det. Jag är ledsen för att du inte fick uppleva din 21:e födelsedag. Jag är ledsen att du inte fick vara ledare på maskrosbarn så som du så länge velat. Jag är ledsen att du inte fick möjlighet att påverka fler liv än du gjorde. För du har satt avtryck i så många människors liv. Men din dröm var att kunna hjälpa fler. Jag är ledsen för att du inte kommer bli mamma. För du skulle blivit en fantastisk mamma och vi pratade ofta om att våra barn skulle bli "tvingade" att bli bästa vänner. Jag är ledsen att du inte kommer få stå brud vid altaret. Jag är ledsen för att tiden inte räckte till för att du skulle få uppleva allt det här. Jag är ledsen för att himlen hämtade hem dig...
 
Jag älskade dig min vän.
Du skiner starkast av dem alla.
Jag älskar dig  fortfarande min vän. 
Alltid älskad. Aldrig bortglömd.
 
Din för alltid, Ellinor Bergström
 
 

En gång var vår sommar en evighet lång, Del 4

Datum: 2014-08-16 Tid: 20:59:52
Detta kommer vara den sista delen av "En gång var vår sommar en evighet lång". För alla somrar som känns som evigheter, tar ju ändå slut. Det är ju bara så. Den sista delen betyder ju också att sommaren på riktigt börjar närma sig sitt slut. Det är väldigt tydligt, för idag har himlen tömts på sommarregn här i Hamburgsund och bara kanske 30 minuter efteråt så har solen trotsigt dykt upp igen. Svensk sommar i sitt esse.Hösten må vara påväg men jag välkomnar den ändå ganska hjärtligt. Det är lite skönt att vardagen börjar för mig om bara en vecka. Men håll till godo mina vänner. Självklart kommer bildbomb nummer fyra dyka upp här nedan. Så frukta icke. 
Så nu kommer alla bilder från Sardinien!
 
 
Sardinien 6-13 Augusti
med Mamma, Rikard, Linnéa, Kristoffer och Tvillingarna!
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Spanska solkusten fick besök av familjen Bergström/Hansson iår igen...

Datum: 2014-07-01 Tid: 19:26:49
SUMMERTIME,
 
Det är sommar!!! Eller snarare, där jag har varit den senaste veckan (typ) har det varit sommar. Jag satte mig på midsommarafto den 20:e Juni,på lyget påväg till Malagá i Spanien, detta själv. Nerverna gjorde sig definitivt mer än påminda och jag som inte påvisar ens en uns av flygrädsla fick tvinga mig själv att ta mycket djupa andetag under start och landning. Då min pappa och lillebror bilade ner, och min bonusmor anlände med flyg några dagar innan mig blev alltså resultatet att ta mig dit, praktiskt taget själv. Men det gick galant. För här sitter jag ju idag! 
Mtt flyg kraschade inte och jag fick njuta av fantastiska 9 dagar i mitt Torreblanca.Med blå himmel, sena och varma nätter, solsken i massor,och att dricka morgonkaffet med utsikt över medelhavet, det är en fantastiskt känsla.Utekvällar med drinkar på menyn och mängder med solning vid poolen. Sedan var det middagar utan dess like och med ett sällskap som inte är så pjåkig heller. Våra familjevänner var där samtidigt som oss så vi umgicks även med dem. Och som jag njutit. En veckas semester på spanska solkusten, gav mig (äntligen) den energi, i form av solsken jag behövde för att orka med resten av det vi kallar den svenska sommaren, som jag mer skulle vilja definiera som höst.
Jag bjuder på några somriga bilder tänkte jag.!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hjärtat slår lite fortare och livet blir lite lättare när sommaren anlänt

Datum: 2014-06-10 Tid: 23:03:00
Nu är sommaren äntligen här och jag befinner mig ännu en gång på min fantastiska västkust. Och för att göra det enkelt, livet blir bättre när solen står högt på himmeln och temperaturen är hög. Här är bilder från dagen. Ett par dagar med mamma och storasyster på livets plats.
---->
 
 
 
 
 

Min blogg har fått sig en make-over som heter duga

Datum: 2014-05-17 Tid: 19:07:48
Det har skett en bra stor renovering på den här bloggen nu och det var sannerligen på tiden!  Jag tycker verkligen om den nya designen och hoppas att ni skall göra det också. Som säkert redan ni vet är jag sämst på det här med kodmallar och stilmallar och html-koder och sånt där annat trams. Så när Karin i början av veckan frågade mig om hon fick göra en ny design till mig trodde jag hon gått in lite för hårt på flaskan där ett tag. Vad menade hon med "om hon fick"? Ehhhm, det är klart hon fick?! Men ville hon? Relevant fråga liksom (!!). Så bara för att hon hade tråkigt och behövde något att göra så blev resultatet denna skapelse. Hon är helt klart bäst. När jag brukar ha tråkigt och behöver roa mig med något så är det inte det första jag gör, att nästan be om att få göra en design till mina kompisars bloggar. Men tur att vi är olika. Hon fick något att göra och jag fick en fin, enkel och välgjord design! Bästa dealen på länge!
 
Det inlägget jag skrev för två dagar sedan om tron på kärlek har fått ungefärligt beräknat 170 visningar på tre dagar. Helt sjukt. Antagligen är det besöksrekord här på lille bloggen. Annars har jag en gedigen och älskad liten skara läsare dagligen (läs: mina vänner och de som ingår i alla mina familjekonstellationer). En trogen liten skara som jag gillar sådär jättemycket. Men att på tre dagar ha 170 besökare samanlagt var en ny upplevelse. Så tack så hjärtligt för att ni läste (och forsätt gärna med det)! 
 
Nu när jag ändå är igång och skriver och faktiskt känner för det något så innerligt så kan jag ju passa på att berätta att jag nu (om typ 1,5 vecka) spenderat nästan 1 år här i Västerås. Fortfarande lika overkligt när jag tänker på det. Eller tja, inte ett år sådär, men två terminer. Jag flyttade hit i Augusti och nu är det snart Juni. Det är lika fint och somrigt nu idag som det var när jag och Linnea och Jennifer skulle hit och skriva på kontraktet. Jag blev antagen på andra/sena antagningen och allt gick så sjukt fort där. När jag väl fick beskedet att jag kom in på Mälardalens Högskola i Västerås gick det inte lite fort där i svängarna skall jag säga. Hela livet bara ändrades på ett tu tre, Och det var ganska skönt. För om jag skulle fått mer betänketid skulle jag antagligen backat ur. Både Pappa och Jennifer satt länge med mig båda två och berättade för mig att det var nu det gällde. Det fanns inte en endaste anledning att backa ur nu. Ja, det skulle vara läskigt men det skulle vara en chans att få växa. Bli egen. Leva lite. Jag älskar de för att dem aldrig tröttnar på att pusha mig dag ut och dag in. Men det gick fasligt fort och sen så var jag här. I Västerås. Och jag har lärt mig att verkligen uppskatta min stad. Många gånger har jag fått höra frågor så som; "Men varför Västerås?" eller något i stil med "Och du bytte ut stoora vackra Göteborg... mot Västerås?". Mitt svar på frågan? "Jag behövde förändring". Och den förändringen har inte varit något annat än välbehövlig och bra. I sommar kommer jag hem till Västkusten och stannar nästan hela sommaren. En dos av Göteborg är ju dock inte heller så pjåkigt. 
 
 
 

Tror du på kärlek?

Datum: 2014-05-15 Tid: 20:42:02

Du vet den där frågan, den där frågan om man tror kärlek? Den är svår att svara på.

För runt omkring oss ser vi hela tiden bristande bevis på just det. Och i alla dess former dessutom.

Just nu, i politiken. Hatet den för med sig.

Just nu, i förhållanden. Människor bryter upp och hittar snabbt någon ny för att slippa sakna och sörja.

Just nu, i det krig som världen befinner sig i. Det krig som vi kanske inte deltar i men som satt den här världen i brand.

Just nu, fäder som samvetslöst lämnar sina döttrar och söner, som påväg mot ytterdörren fäster blicken vid dörrhandtaget för att slippa se tillbaka.

Just nu, mödrar som väljer bort sina döttrar och söner, för att ansvaret och tyngden är för stort att bära.

Just nu, destruktiva flickor och pojkar som slutat, eller aldrig kunnat älska sig själva.

Just nu, nätmobbningen och mobbningen i skolan. Där rädslan för att gå igenom korridorerna är större än viljan att lära.

Just nu, i misären som många barn lever i och räknar till sin vardag. Där alkohol och narkotikamissbruk är lika vanligt som att på fredagar planera in det återkommande fredagsmyset.

Just nu, alla familjer som befinner eller befunnit sig i skillsmässa. Splittrade familjer och avslutad kommunikation.

Jag ser tusen alternativ till att svara nej på frågan om jag tror på kärlek.

Just nu, är kärleken till människan, henne själv och hennes medmänniskor väldigt liten.

Människor bevisar hela tiden sin oförmåga till kärlek.

Sin bristande förmåga att älska sig själv och andra.

Kärleken är komplicerad och den får oss att tappa kontrollen.

Den är svårare att få tag i och den visar sig ofta på så många sätt.

Så då är det kanske lättare att istället ty sig till motsatsen.

Hatet är lättare, en lätt tillflyktsort, inte så komplicerat och fyrkantig i sitt sätt.

Den får oss att tro att den är kravlös och enkel.

Enkel? Ja. Kravlös? Nej.

För den här världen, skulle det kanske egentligen vara mer relevant att fråga; Tror du på hat?

Den frågan är lättare att svara på. Ett enkelt ja.

Men jag ser också tusen alternativ att svara ja på frågan om jag tror på kärlek.

För det gör jag. Så innerligt. Jag tror på kärlek.

Människor är inte oförmögna att känna eller visa kärlek.

Vi lever bara i en tid där de båda alternativen, hat och kärlek stundvis (tyvärr) ofta är lika förekommande.

Precis som att det finns tusentals bevis varje dag då människor bevisar sin avsaknad av kärlek finns det precis lika många till, som motbevisar detta.

Det finns förhållanden som håller i mer än 50 år.

Det finns politiska sammanhang där man står upp för sin egen åsikt och skulle göra vad som helst för att låta någon annan (vare sig det passar in i ens egen åsiktsmall eller inte) uttrycka sina åsikter.

Det finns folk i hela världen som bekämpar krig på heltid, som hjälper till och är till undsättning varje dag.

Det finns fäder som aldrig skulle kunna lämna sina barn och gå ut genom ytterdörren med blicken fäst vid dörrhandtaget.

Det finns mödrar som älskar sitt heltidsjobb som mamma och aldrig skulle kunna lämna sina söner eller döttrar.

Det finns hjälp för unga flickor och pojkar för att de skall förstå sitt eget värde och för att dem skall kunna älska sig själva.

Det finns nolltolerans mor mobbning i skolorna så att lusten att lära blir större än rädslan att gå genom korridorerna.

Det finns organisationer som maskrosbarn, som aktivt kämpar med att få barn med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar skall känna att dem hör hemma någonstans.

Det finns män och kvinnor som kämpar för sin familj och sitt äktenskap för att hålla ihop.

Det finns så många bevis på att kärleken är starkare.

Det finns så många anledningar att tro på kärlek.

Det finns så många bevis på att bekämpningsmedlet mot har klyschigt nog är just kärlek.


Livet blev bättre när...

Datum: 2014-04-15 Tid: 22:34:48
Livet blev inte alls som jag tänkt mig. Det blev istället så mycket bättre. Det är sant.
Det blev bättre. Mycket bättre. Det låter kanske klyschigt och vanligt.
Men jag väljer att inte se min resa som vanlig. Jag bestämmer mig för att se den som min.
Det här inlägget är lite som att öppna upp min själ litegrann. Men jag har lovat er, men framför mig själv, att vara ärlig. Ge ut mitt hjärta. Och jag kommer att hålla det jag lovat. Det är viktigt för mig. För för mig är bloggen och skrivandet lite av min terapi. Bara att mina terapistunder i motsats till många andra, sker öppet för allmänheten att se. För folk att ta del av. 
 
 
 
Allt blev bättre när jag återtog rätten på mig själv och mitt egenvärde.
När jag bestämde mig för att alltid försöka göra ett aktivt val.
När jag inte längre tillät andra människor definiera mig.
När jag slutade vara rädd för att dömas under andra individers blickar.
När jag slutade säga ja till allt och alla.
När jag slutade göra våld på mig själv.
När jag började ta konflikter.
När jag började prioritera mig istället för alla andra.
Det blev bättre när jag tillät mig själv att skratta högt trots att ingen annan gjorde det.
När jag märkte att det var fullkomligt omöjligt att vara alla till lags hela tiden.
Det blev bättre när jag tillät mig själv att vara ensam och ha egentid ibland.
Jag kunde och ville inte förr hantera ensamhet.
Befann mig hela tiden bland andra människor så jag skulle slippa möta mig själv och min egen ensamhet.
När jag slutade oroa mig för att mina tankar skulle äta upp mig.
När jag slutade med ångestdämpande.
När jag började tycka om min kropp igen.
Det blev bättre när jag lärde mig namnge och faktiskt känna de känslorna jag hade.
När jag valde att bryta upp med vissa människor i min närhet som antingen inte gav mig någonting, eller som utnyttjade min välvilja och mitt engagemang.
När jag valde bort destruktiviteten och slutade svälta min kropp.
När jag slutade att se min självsvält som "kontroll" och istället såg den som en sjukdom.
När jag slutade skratta och le för att fasaden skulle vara ren och fin.
 
När jag slutade med mina tvångshandlingar och reclaimade min kontroll på andra sätt.
När jag valde att visa mig svag inför mina vänner.
När jag efter tre år kunde ställa mig på vågen igen och se ned på siffrorna med acceptans.
 
När jag insåg att mina äkta vänner. älskade mig för den jag var och inte för fasaden jag försökte upprätthålla.
När jag slutade anstränga mig så mycket, och insåg att han, valde mig trots alla mina fel och brister.
När jag såg min värsta fiende - otillräckligheten, djupt i ögonen och sa att jag inte tänkte gå med på de krav som den ställde på mig.
När jag stod rak i ryggen och tillät mig själv andas med lätta andetag igen.
När jag helt och hållet valde att acceptera allt det som var jag.
 
 
 

Inflyttnigsfest för Malin och Viktor & Hejdåfest för Jennifer

Datum: 2014-04-02 Tid: 22:30:33
När jag satt och pluggade nyss fick jag syn på min kamera.
Kollade igenom de senaste bilderna och kom förskräckt på att jag varken berättat eller lagt upp bilder på en helg av världsklass som jag upplevde för sisådär 3 veckor sedan!?
Nog för att jag sällan uppdaterar bloggen, men detta är ju under all kritik...
Som ni vet händer det mycket i mitt liv och jag uppdaterar er knappt om en fjärdedel (förlåt).
Men då detta var en väldigt speciell helg är det ett måste att ni skall få se glimtar av den.
Som rubriken antyder slog vi på stort och det vankades (under samma kväll)  både (!) Inflyttningsfest i Malin och Viktors lägenhet  (Nu är de sambos på riktigt) OCH hejdåfest för Jennifer som kommer vara bosatt i United States of America ett helt år.
ETT HELT ÅR?!
Innan vi sparkade igång festen var det en självklarhet att genomföra  "den sista måltiden" med Jennifer.
Järngänget var samlat och där satt vi och som vanligt åt över vår egen förmåga (precis som alltid annars) och jag kom på vilken tur det är att jag hittat sånna stjärnskott till vänner.
Järngänget kommer detta året sakna en medlem men USA kommer aldrig bli sig likt efter en viss Fröken Bolin spenderat ett år där borta.
Åter till festen, det var väldigt bra att kunna kombinera de båda festerna då det blev en salig blandning av människor och kvällen var mer än perfekt.
(Då någon av oss varken är photoshoppad eller vidare snygg så får ni njuta av bilder direkt från verkligheten, precis så som vi/jag/mina vänner är. Det känns bättre så. För vi är inte alltid snygga/nyktra/söta/bra)
 

 
 
 
 
 
 
 

Livet och allt vad det innebär

Datum: 2014-03-18 Tid: 13:49:00

Jag är ledsen att jag inte skriver så ofta. Jag hittar inte tiden riktigt. Men jag har det bra, jag mår bra. Kanske till och med bättre än någonsin förut. Livet visar sig mer än ofta från sin bästa sida. Studierna går just nu överraskande bra och jag träffar nya människor varje dag som får mig att skratta. Hemma i Kungälv och Göteborg finns såklart en liten del av mig kvar, mina guldkorn till vänner, han den där som har mitt hjärta och mina älskade familj ♥. Men det är inte lika jobbigt längre. För nu är Västerås också hemma. Det är skönt att livet ordnade upp sig till slut. Det är nu jag vet att det är såhär det faktiskt kan kännas. Och det känns förbannat bra.

 

 
 

 

 
Jag ser upp till människor som har en förmåga att kunna sätta ord på tankar. Som har en förmåga att kunna klä känslor i ord. De som har en förmåga att kunna klä mina känslor och tankar i ord. Trots att de aldrig träffat mig eller varit med på mina resa genom livet. Som att det var copy/paste från mitt huvud till deras tangentbord. Som att telepati plötsligt fungerade. Det är en bra känsla och jag hoppas en dag att jag också kanske skulle kunna ha förmågan att klä någon annans tankar och känslor i ord. Ibland bara råkar man på sådär överärliga texter som bosätter sig och fastnar sådär långt in. Denna texten skrev Mia Skäringer på sin blogg imorse och jag inte låta bli att dela med mig av den till er. 

Här är länken till Mia Skäringers blogg och denna texten som jag kopierat därifrån: http://www.proviva.se/miaskaringer/under-isberget-2/ 


 

Under Isberget

Ibland äter jag för att jag är hungrig. Och då tänker jag på vad jag äter. För jag vet redan allt. Då ger jag min kropp vad den behöver. Då mår jag bra. När tankar kring mat inte får för stor plats. Men alltför ofta äter jag för att jag är stressad eller för att belöna mig själv. Inga onyttiga saker men ett småätande jag har börjat reflektera över. Som ett tack. Som en cigg. En liten reflektion. Det där gjorde du bra. Ibland men inte lika ofta äter jag för att jag är ledsen. Men oftast äter jag inte alls om jag är väldigt ledsen. Då kan jag rasa i vikt. Bland tror jag att jag blir rädd av att vara hungrig. Det finns säkert någon smart psykologisk koppling till min barndom. Då får jag lugna mig själv och viska tyst -Du, bruden, det är inte farligt att vara hungrig och du behöver inte stoppa nått i truten så fort det börjar suga och ropa. Jag finns här och tar hand om dig. Och dina bekymmer och dina tårar kan rinna mot min axel och torka mot mitt bröst. Inte behöver du tysta dig själv med mat.

Den stora i mig få ta den lilla i handen och säga. Kom, jag kan visa dig vägen.

Detta är något som finns under toppen av isberget: Dieter. Men det tar för lång tid att prata om och hinns inte med i några kvällstidningsbilagor. Så dieterna har på många sätt blivit lyckopiller. Istället för att reda ut sitt liv från grunden så kör man en 14 dagars kickstart.

 


"Hur skulle du beskriva ditt mående och hälsa idag?" stod det på pappret och jag log

Datum: 2014-01-14 Tid: 18:52:00
Jag fick ett brev hemskickat för ett par dagar sedan. Liknande brev har jag fått förut. I mer än 4 års tid har jag mottagit ungefär samma brev, ett par gånger per år med olika innehåll.
Jag deltar i en undersökning och en studie kring ätstörningar och har sedan jag började på BUP för snart 5 år sedan stått som kandidat till denna studie. Min behandling på BUP avslutades på våren 2012.  Det har varit många enkäter som skall svaras på, många frågor som skall besvaras med ord som egentligen bara är känslor och upplevelser, alternativ att pricka i på en skala mellan 1-10 och mängder av underskrifter. Frågor som tagit upp allt det där som ligger och pyser på insidan, till och med fortfarande, såhär nästan 2 år efter behandlingen är avslutad. Allt det där som man ofta har svårt att klä i ord kommer upp till ytan när man skall förklara, man vaknar upp litegrann och förstår att det faktiskt var rätt illa där ett tag. Men när enkäterna väl kommer hemskickade till mig så blir det ibland rätt svårt. För frågorna är ärliga. Nästan för ärliga. På de där enkäterna har jag skrivit och svarat på frågor som någon människa där ute, enkelt och rakt kunnat klä i ord. Men det handlar inte om orden för mig. Om själv frågan. Om frågetecknet. Det ligger så mycket djupare. Det ligger i känslan och det där som faktiskt inte går att förklara eller sätta ord på. Vad de frågorna som ställts på den där enkäten påverkar och har påverkat. Där frågan om "Hur mycket väger du idag" faktiskt svider till även om jag är så gott som klar med allt som var då. Men enkäten ger mig perspektiv. Ger mig lite utrymme att förstå vart och hur jag hamnade där jag hamnade.  
 
Detta är antagligen när jag vägde som minst:
 
Frågor som, "Hur mycket vägde du som minst? "Hur började din ätstörning?", "Välj på denna skala hur du känner du dig i dag jämförelsevis med hur du kände i början av din sjukdom?" .Så vet jag att jag nu kan svara med en annan sorts inställning till frågorna än vad jag hade i början. Det blir ett slags avstånd till sjukdomen nu. Förut befann jag mig mitt i den. Jag kan nu se mig själv och den sjukdom jag då trodde definierade mig på ett annat sätt. Jag är snällare mot mig själv nu. Har en mjukare framtoning till mig själv och sjukdomen. För den var aldrig jag. Den var kedjan runt min fot, och jag var livrädd för att fängslas av den.
Då, tyckte jag frågorna kränkte min integritet och jag tänkte minsann inte vara med i någon förbannad studie, men gjorde det likväl ändå.
Idag, jag svarar mer än gärna för jag vet att denna studie skall och kommer hjälpa de patienter som befinner sig i ätstörningsvården. Syftet är kunna hjälpa så många så möjligt med samma problem som jag en gång hade.
 
Idag, när jag mår som absolut allra bäst:
 
 
 
 
 
 

Lista/Utmaning

Datum: 2014-01-02 Tid: 23:41:32
Jag fick en lista/utmaning skickad till mig från en vän och fd kollega vid namn Emelie Ceder. Hon driver en jättemysig liten vardagsblogg om henne och hennes liv. Hon är mom-to-be och en liten mini ploppar ut i februari någongång. Kolla in hennes mysiga blogg; www.emilymarielle.blogg.se
 
Såhär fungerat listan:
- Tacka och uppmärksamma den som nominerat dig. 
- Skriv 11 "randomfakta" om dig själv. 
- Svara på de 11 frågorna du fått i utmaningen/listan. 
- Välj ut 11 bloggar att nominera (eller så många du kan och vill, du kan inte välja den som nominerat dig). 
- Skriv 11 frågor åt de du nominerar.
 
11 Randomfakta om mig själv:

1. Innan jag flyttade hemifrån hade jag aldrig i mitt liv sovit helt ensam hemma. Så när jag väl var utflugen hemifrån trodde jag att de första nätterna i Västerås skulle vara jättejobbiga och ångestfyllda men det visade sig gå jättebra och jag trivs verkligen med att vara och sova ensam. (Vilket jag nu då märkt på senare tid)

2. Jag träffade Niklas, (min pojkvän) för första gången i en lång krogkö påväg in till en krog här i Kungälv som hade något sommarevent, och klyschigt nog "klickade" det väl där antar jag. Absolut inte den en plats som jag trodde att jag skulle möta den kille som jag senare skulle komma att kalla min pojkvän. Men det är ju det som gör livet till det det är, oförutsett och spontant.
 
3. Jag har enda sedan jag började uppskatta böcker (vilket var väldigt tidigt) haft en konstig förkärlek till hemska böcker om människors fruktansvärda livsöden. Om folk som råkat illa ut eller liknande, andra världskriget har även det varit en stor fascination sedan tidig ålder. 

4. Jag lärde mig simma under vatten ungefär ett år innan jag lärde simma på riktigt.

5. Jag skulle (gladerligen) kunna leva på följande "mat" resten av mitt liv;  Grillad Halloumiost, Pappas färskpasta Majskolvar, Nudlar, Farmors Tunnbröd, Chips och Mammas sås.

6. Jag har en förmåga att alltid vilja göra alla till lags hela tiden. Vilket vissa gånger inneburit att jag gjort våld på mig själv, har blivit tagen för givet.

7. När jag var liten hade jag av någon anledning svårt att tugga (speciellt kött...) Så det enda som fungerade för min dagmamma var att hon liksom fick skjuta maten från kind till kind när jag var liten. 

8. Jag har inte besökt ett gym eller tränat på ungefär 5år. Vilket jag inte heller planerar att göra något vidare entusiastiskt detta året heller. Jag trivs såhär.

9. Jag är livrädd för att dö och bli gammal och hoppas att jag aldrig behöver leva såpass länge att jag blir sjuk. 
 
10. Jag har skrivit många sånger men skulle aldrig i mitt liv sjunga de för någon eller något levande på denna jorden. Dels för att gitarrkompet till sångerna är förskräckliga, då jag egentligen inte kan spela gitarr och dels för att det är alldeles för nära inpå och för personligt.
 
11. Jag har nästintill OCD när det kommer till hur jag äter viss sorts mat, vilket jag haft väldigtväldigt länge. 
 
Mina svar till Emelie:

1. Vad är ditt absoluta drömyrke?
Min dröm har alltid varit att bli publicerad författare. Det är en dröm som jag någon gång också önskar kunna uppfylla. Någon gång kanske.

2. Vilken är din favoritdag i veckan?
Jag tycker av någon anledning om torsdagar extra mycket. Jag tror det är någon slags förväntan inför helgen. Det är alltid den dagen jag tycker om att tvätta/städa och fixa hemma så att det blir fint till helgen. 

3. Om du vann 1 miljon kronor på lotto, vad skulle du göra med pengarna?
Jag skulle köpt en lägenhet utomlands, allra helst Spanien eller Grekland. Men även försöka lägga undan och spara mest möjligt! 

4. Vilken är din favoritfilm?
Jag måste säga att musikalfilmen Dreamgirls med Beyoncé i huvudrollen. Tror jag sett den kanske 50 gånger(...)

5. Vad är vila för dig?
Vila för mig är att helt och hållet trivas. Det är att HELT kunna slappna av. Om det är att gå ensam i stan och kolla lite smått i butiker och stänga ute världen med bra musik i hörlurarna i öronen eller om det är att kunna skriva och leverera dikter och texter. Det är vila. 

6. Vad var/är ditt favoritämne i skolan?
Det måste hittills antagligen vara "människan som kulturvarelse" i pedagogikämnet.

7. Te eller kaffe?
Kaffe.

8. Vad anser du är det viktigaste i en parrelation?
Jag tror med säkerhet det är att kunna vara "bästa vänner". Respekten för varandra, att kunna prata om allt, lyssna på varandra och vara ödmjuk. Sedan är det allra viktigaste att skratta ihop.

9. Hur ser ditt drömboende ut?
Jag antar att det är lite engelskinspirerat på utsidan. Inuti skall det vara stora ytor, vitt och öppet. Ett stoooort bibliotek med hundratals böcker i mörka och dova färger, sedan är en öppen spis något jag alltid önskat med. 

10. Hund eller katt?
Är absolut ingen djurmänniska på det viset, men mellan dessa två blir det nog katt. 

11. Vad skulle du vilja bli ihågkommen för? 
Allra helst skulle jag vilja bli ihågkommen för mitt skrivande eller förhoppningsvis den bok jag någon gång jag hoppas kunna publicera. Viktigast är kanske inte för det man gjort eller gör utan kanske hellre för den man ÄR. Men att bli ihågkommen för den man är och ens personlighet skulle vara häftigt det med. 
 

De bloggar jag vill nominera:
Josefine Pehrson (www.fantasias.blogg.se)

Karin Brorson 
(www.karinsuniversum.blogg.se) 

Mare-Ann Feyrer 
(www.mouiiyo.blogg.se)

Mina frågor: 

1. När mår du som bäst? 

2. Vad är viktigt i en kärleksrelation? 

3. Vad är det bästa och sämsta med din hemstad?

4. Om ditt liv var en film vad skulle den heta och vad skulle den handla om? 

5. Vad anser du tålmodighet vara?

6. Vad gör dig till den du är?

7. En somrig båt/segelsemester i Kroatien  eller en vintrig skidresa till Alperna? Förklara varför!

8. Vad är din absoluta favorit när det kommer till Disney/Pixarfilmer?

9. Beskriv din familj med 10 ord?

10. Vem av de som befinner sig i din närmsta vänkrets skulle vara den första som skulle ta kommandot att bygga ihop en Ikeamöbel? (Beskriv vem och varför)

11.  Om du fick äta en sak för resten av ditt liv, vad skulle det vara?

 


Julturné del 2, 25:e December i Hamburgsund

Datum: 2013-12-26 Tid: 12:12:42
 
 
 

Tidigare inlägg