Jessica Pettersson Wall...

Datum: 2014-07-01 Tid: 20:55:14
Detta är ett inlägg som jag skjutit upp på länge nog... Det är ett inlägg som jag inte orkat skriva, eller kanske inte riktigt heller velat eller kunnat skriva fören nu, jag vet inte riktigt. Antagligen för att det inte sjunkit in än. Trots att det gått en månad. För att det fortfarande är overkligt. För att jag ännu inte fått in i mitt huvud att livet förändras drastiskt på bara en sekund. Men jag är redo nu. Jag har bearbetat. Jag är redo för att tillåta mina tankar och känslor bli till snabba men samtidigt tunga, tryck på mina tangenter. 
För en månad sedan förlorade jag en vän. En pusselbit i mitt liv och någon som jag delat antagligen mina allra största hemligheterna med. Vi träffades 2008 och jag fick ha kvar henne här på jorden till den 3:e Juni 2014. Man kan säga att hela hon representerade mina tonår. För när livet var som tuffast för mig och jag kämpade med ångestattacker, sjukskrivning från skolan och anorexia stod hon vid min sida. Det var henne jag ringde efter jag genomfört ytterligare ett BUP-samtal. Hennes röst var alltid lika trygg och självklar i telefonluren. Vi var själsfränder. Jag har i hela mitt liv gått och trott att en själsfrände kommer att bli den partner man väljer. Men Jessica, hon var min själsfrände. Min andra halva under den tiden i livet. Och jag är så stolt över att få ha fått min beskärda del av kakan. Är stolt över att fått ha henne som vän. Precis som jag kämpade med mitt under tonåren, kämpade hon med sitt. Med den utomordentliga viljan att alltid vilja glädja andra och finnas till för alla andra. Hon kämpade med sitt självförtroende och sin självbild. Med att försöka vara en så god dotter så möjligt, en så god syster så möjligt, en så god elev och flickvän så möjligt. Hon lyckades med detta, anser jag, men jag antar att jag är väldigt partisk i detta sammanhanget. Men hon kände att otillräckligheten ibland åt upp henne inifrån. Och jag är så ledsen att hon kände så. Att hon inte kunde se det jag såg. Men under de stunderna grät hon. På min axel eller i telefonluren. Hon hade det jobbigt i sin familj och kände sig nog ett tag väldigt instängd. Hon började på något som hette maskrosbarn ungefär 2010 och jag är stolt över henne att hon tog beslutet att åka på de där lägrena. För det fick henne att inse vad hon var värd och vem hon verkligen var. 
Vi träffades flera gånger i veckan i flera år. Hennes nummer var favoritmarkerat i min telefonlista och om det var något, var hon endast ett samtal eller ett sms bort. Jag tog bussen till hennes stad och hon kom ibland till mig. Vi började tjuvröka när vi var 15-16 ungefär och vi satt fnittrande och hemlighetsfullt delade på en stulen cigarett på ett berg där hon brukade spendera somrarna. Vi hostade och hon blev imponerad av att jag kunde, likt en drake, få rök ut genom näsan. Haha. Efteråt åt vi Pringles för att "dölja" lukten och vi satt där på berget och kände att vi ägde världen och var helt och hållet odödliga. Vi fortsatte tjuvröka och spänningen var ett faktum. Idag kan jag sitta och le åt det, för det var ändå de där konstiga och härliga minnena som sitter kvar. Ibland gick vi på ungdomsmöten i kyrkan men när vi båda valde bort det, bytte vi ut helger i kyrkan mot festande. Vi festade ett helt år i rad, varje helg. Jag förstår varken hur vi orkade eller hur vi hade råd... Jag och hon var värdinnor på festen och vi lärde känna massor av människor. Hon har den förmågan Jessica, att föra samman människor. Att föra människor närmre varandra. Att få människor att skratta. Hon är och var fantastisk på det viset. Hennes skratt och leende var out of this world. Det är ovanligt idag. Att ha ett sånt leende. Men det hade hon. Min Jessica. Efter ett tag gled vi ifrån varandra lite smått. Vi pratade fortfarande och var nära vänner. Men livet förändras och det är okej. (Jag har självklart tänkt mycket på det, varför och det faktum ATT vi gled ifrån varandra och jag har också känt skuld för det... Men skuld är tungt och det skaver något så innerligt. Det är en jobbig känsla att bära runt på.) Livet förändras och ... Jag vill tro att det är okej. Men jag vet att vi behöll kontakten och vi träffades titt som tät. Det är jag glad för att jag fick lära känna en så fantastisk vän som Jessica. Att jag fick den tiden jag fick med henne. Att jag fick dela så många övernattningar och skrattanfall med henne, att jag fick lov att krama henne hårt när hela hennes liv föll i spillror vid hennes fötter. Jag är glad, tursam och lycklig för att hon visade mig att genuin vänskap och en vänskap som inte var tillgjord eller ansträngd. Hon var min första bästa vän på den här jorden. Min Jessica. Precis som jag brukar skicka "brev" till min kusin i himlen, kommer jag nu ibland även också skicka till Jessica. Med Jessicas namn i guldig snirklig skrivstil placerad på det vita kuvertet och sedan skicka med expressfart till himlen.... För jag har förlorat en pusselbit av mitt liv. Och jag kan fortfarande inte förstå det. Det är fortfarande bara på låtsas alltihop. Men nu har jag skrivit. Inte ens hälften så mycket som jag skulle kunna skriva. Men en liten del av allt som representerar mina känslor. 

Jessica : Jag älskar dig. Fortfarande. Föralltid. För du är fortfarande min kompanjon och andra halva. Jag skriver snart till dig igen. Fortfarande min bästa vän. Men nu har du blivit min bästa änglavän.  Alltid älskad. Aldrig bortglömd. 

/Din Ellinor






Tror du på kärlek?

Datum: 2014-05-15 Tid: 20:42:02

Du vet den där frågan, den där frågan om man tror kärlek? Den är svår att svara på.

För runt omkring oss ser vi hela tiden bristande bevis på just det. Och i alla dess former dessutom.

Just nu, i politiken. Hatet den för med sig.

Just nu, i förhållanden. Människor bryter upp och hittar snabbt någon ny för att slippa sakna och sörja.

Just nu, i det krig som världen befinner sig i. Det krig som vi kanske inte deltar i men som satt den här världen i brand.

Just nu, fäder som samvetslöst lämnar sina döttrar och söner, som påväg mot ytterdörren fäster blicken vid dörrhandtaget för att slippa se tillbaka.

Just nu, mödrar som väljer bort sina döttrar och söner, för att ansvaret och tyngden är för stort att bära.

Just nu, destruktiva flickor och pojkar som slutat, eller aldrig kunnat älska sig själva.

Just nu, nätmobbningen och mobbningen i skolan. Där rädslan för att gå igenom korridorerna är större än viljan att lära.

Just nu, i misären som många barn lever i och räknar till sin vardag. Där alkohol och narkotikamissbruk är lika vanligt som att på fredagar planera in det återkommande fredagsmyset.

Just nu, alla familjer som befinner eller befunnit sig i skillsmässa. Splittrade familjer och avslutad kommunikation.

Jag ser tusen alternativ till att svara nej på frågan om jag tror på kärlek.

Just nu, är kärleken till människan, henne själv och hennes medmänniskor väldigt liten.

Människor bevisar hela tiden sin oförmåga till kärlek.

Sin bristande förmåga att älska sig själv och andra.

Kärleken är komplicerad och den får oss att tappa kontrollen.

Den är svårare att få tag i och den visar sig ofta på så många sätt.

Så då är det kanske lättare att istället ty sig till motsatsen.

Hatet är lättare, en lätt tillflyktsort, inte så komplicerat och fyrkantig i sitt sätt.

Den får oss att tro att den är kravlös och enkel.

Enkel? Ja. Kravlös? Nej.

För den här världen, skulle det kanske egentligen vara mer relevant att fråga; Tror du på hat?

Den frågan är lättare att svara på. Ett enkelt ja.

Men jag ser också tusen alternativ att svara ja på frågan om jag tror på kärlek.

För det gör jag. Så innerligt. Jag tror på kärlek.

Människor är inte oförmögna att känna eller visa kärlek.

Vi lever bara i en tid där de båda alternativen, hat och kärlek stundvis (tyvärr) ofta är lika förekommande.

Precis som att det finns tusentals bevis varje dag då människor bevisar sin avsaknad av kärlek finns det precis lika många till, som motbevisar detta.

Det finns förhållanden som håller i mer än 50 år.

Det finns politiska sammanhang där man står upp för sin egen åsikt och skulle göra vad som helst för att låta någon annan (vare sig det passar in i ens egen åsiktsmall eller inte) uttrycka sina åsikter.

Det finns folk i hela världen som bekämpar krig på heltid, som hjälper till och är till undsättning varje dag.

Det finns fäder som aldrig skulle kunna lämna sina barn och gå ut genom ytterdörren med blicken fäst vid dörrhandtaget.

Det finns mödrar som älskar sitt heltidsjobb som mamma och aldrig skulle kunna lämna sina söner eller döttrar.

Det finns hjälp för unga flickor och pojkar för att de skall förstå sitt eget värde och för att dem skall kunna älska sig själva.

Det finns nolltolerans mor mobbning i skolorna så att lusten att lära blir större än rädslan att gå genom korridorerna.

Det finns organisationer som maskrosbarn, som aktivt kämpar med att få barn med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar skall känna att dem hör hemma någonstans.

Det finns män och kvinnor som kämpar för sin familj och sitt äktenskap för att hålla ihop.

Det finns så många bevis på att kärleken är starkare.

Det finns så många anledningar att tro på kärlek.

Det finns så många bevis på att bekämpningsmedlet mot har klyschigt nog är just kärlek.


Det som bär upp min själ

Datum: 2013-10-11 Tid: 07:29:55
Jag stod avklädd, blottad och sårbar i allra största bemärkelse. 
Kläderna som tidigare täckt min kropp låg nu i en hög vid mina fötter. 
Jag försökte möta min egen blick i spegeln för att se helheten. 
Lyfte blicken för en sekund men sänkte den lika snabbt igen. 
Det var lönlöst. 
Det är så mycket lättare att granska på avstånd. 
Liksom uppifrån. 
Alla brister blev inte lika tydliga då. 
Jag kunde stå sådär timtal. 
Jag såg ner på det jag avskydde och hatade. 
Jag ägde inte min egen kropp. 
Den tillhörde inte mig. 
Den tillhörde destruktiviteten och självföraktet. 
Den ägdes av kontrollbehovet, av självhatet som på något sätt blivit min trygghet. 
Min kropp var inte min egen. 
Avlägsen. 
Ofullkomlig. 
Bristfällig.
För min kropp var en främmande bärare av min själ. 
Min kropp var allt i världen jag definierade som otillräckligt.  
Men kontrollerbar i allra högsta grad. 
En liten uns av kontroll.
Allt jag behövde som jag annars inte hade. 
Min kropp var endast ett fysiskt ting som jag inte relatera till. 
Som jag hatade och slog på, svälte och avskydde.

Allt är annorlunda nu. 
Idag kan jag se ner på min kropp. 
Den som med stolthet bär upp min själ.
Min personlighet.
Mina erfarenheter.
Allt jag någonsin varit. 
Allt jag är.
Den tillhör mig nu. 
Jag äger den. 
Den ägs av mig och endast av mig. 
Nu kan jag stå framför spegeln, avklädd och utblottad. 
Både psykiskt och fysiskt.
Nu möter jag min egen blick i spegeln. 
Nu ser jag mig i ögonen. 
Nu vågar inte självföraktet sig fram. 
Jag förgör det med min beslutsamhet.
Självförakt och destruktivitet har inget tillträde till den här kroppen längre. 
För nu äger jag min kropp. 
Den tillhör mig.




Du älskade lilla - en hälsning till änglakusin i himlen

Datum: 2013-09-17 Tid: 19:24:29
Ni vet hur jag ibland skickar iväg en hälsning till himlen? En hälsning till änglakusin i himlen? Hon som vi inte ficka ha kvar? Hon som knappt blev 1år gammal? Det här inlägget kommer jag tillägna och skicka upp med expresspost till himlen i ett vitt slätstruket kuvert med ett frimärke längst upp i högra hörnet och med hennes namn skrivet med guldpenna i skrivstil på framsidan av kuvertet. 

Änglakusin
Nu har du varit borta sedan den 4e Oktober 2010. 3 år utan dig och jag erkänner, jag är fortfarande inte hel. Det är ingen av oss. Det fattas fortfarande bitar av oss som du liksom tog med dig när du for iväg till himlen. Men vi har lärt oss hur vi skall ta oss vidare utan de där bitarna. Vi har efter tid hittat andra bitar som passar in i allas våra livspussel. Som är fina, färggranna och sitter sådär perfekt. Men någonstans i mitten av pusslet kommer det alltid finnas en bit som vi inte hittar hur mycket vi än letar. Men jag vet om det nu, har accepterat.  Det innebär att jag och alla andra som är och blev påverkade av din flytt till himlen vet hur vi skall hantera situationen och varandra nu. 

Den som sa att tiden läker alla sår har fel. Den som säger att allt blir lättare med tid, har antagligen inte mist någon. Har antagligen inte sett en vit miniatyrkista där ett alldeles för litet barn ligger med tunga ögonlock. Som inte är tungt av sömn utan av livlöshet. Tiden läker inga sår. Den lämnar kvar synliga ärr. Som alltid kommer påminna om hur allt var innan det där hände. Dock ger tiden en människa utrymme för acceptans och förståelse. Tiden ger utrymme för förlåtelse. Till situationen och oss själva. Ger utrymme för lättare andetag som inte fastnar halvvägs. Tiden ger en människa utrymme att ta sig upp på fötter igen. Men tiden läker inte några sår. Det kan varje förälder som på ett eller annat sätt förlorat sitt barn på antagligen hålla med om. 

Jag älskar den där lilla vackra ängeln i himlen som togs ifrån oss för snart 3år sedan. Jag tror hon skrattar däruppe. Tror att hon flyger på nästan urvuxna vingar. Tror hon snart kommer få nya. Hon är ju en stor tjej nu. 

Vi ses snart älskade älskade lilla. 

Tillbaka dit igen...

Datum: 2013-04-04 Tid: 01:41:17
Flashback. 
Hjärtat slår ansträngt, liksom i otakt. Tröttheten äter upp mig innifrån, sväljer mig nästan hel. Jag pratar inte om den där tilltalande och behagliga känslan av trötthet som du nästan längtar några timmar innan läggdags. Den där känslan som uppfyller hela kroppen av välbehag. Tröttheten som jag pratar om tömmer mig på känslor. Den liksom dränerar mig. Orkeslösheten har aldrig varit såhär verklig förut. 
 
Jag trodde allt skulle bli bra, direkt. Det visade sig att det skulle bli värre innan det blev bättre. Mycket värre. Fler kilon som skulle rasade innan siffrorna kunde ticka uppåt igen. Fler tårar som skulle falla innan skrattet kunde komma naturligt igen. Fler ångestattacker innan lugnet kunde lägga sig, För alla samtal sittandes i den där stolen, i det där rummet, i den där gröna villan har gjort mig så... medveten. Allt nedgrävt låg nu på ytan, så sårbart. Det jag förut blundat för såg jag nu så klart. Där kommer alla känslorna på en och samma gång. 
 
Jag tog slut.. Jag kunde inte hatera min egen ångest längre. Jag hade inte kontroll över någonting. Min älskade, älskade kontroll. Jag behövde den för att andas, behövde den för att leva. Efter en av samtalen bestämde jag mig för att be om medicin. Det gick en vecka och efter samtal med läkare och mina föräldrar fick jag mitt recept. Ångestdämpande piller. Vita små delbara tabletter. Cipralex. Jag började med en låg dos men trappade sedan upp mer och mer efterhand. 20 mg, den högsta dosen.
 
Mina vita tabletter lindrade min ångest. För en tid. Men den förde också med sig en tomhet som var så intensiv att jag trodde jag skulle gå av på mitten. Jag var känslomässigt frånkopplad. Hela min kropp var stum på ett sätt som är svårt att förklara. Känslorna kom aldrig hela vägen. De var precis på gränsen till "att bryta" men kom aldrig så långt. Aldrig fullständigt. Aldrig helt glad, Aldrig helt ledsen. Bortdomnad på ett obehagligt sätt.
Jag tog de där tabletterna i 1,5 år. Tillslut visste jag att jag var starkare än min ångest, jag kunde hantera känslor på ett annat sätt så jag trappade långsamt ner på tablettintaget. Jag var större än ångesten jag kände/hade känt. 
 
Jag andas ut efter flashbacken. Är glad att det är över, men är samtidigt tacksam över att jag tagit mig igenom den här resan. Den har gjort mig till den jag är idag. Men betydligt färre ångestattacker och känslor som kommer hela vägen, som istället är innerliga och fullkommliga. Jag är tacksam till mitt hjärta som orkade med, trots allt det jag utsatte det för. Tacksam till allt som ändå blev. Men mest tacksam för det som är nu.
 

Lillebror, bli inte som jag när du blir stor

Datum: 2013-03-04 Tid: 00:49:16

Sommaren 2005 blev jag "storasyster". Med "storasyster" menar jag bonussyster. Jag är inte genetiskt kopplad till någon av de 3 pojkar jag kallar mina "småbröder". Jag hade aldrig varit något annat än lillasyster och att helt plötsligt kastas in i storasysterrollen på det viset var både skrämmande och något jag aldrig upplevt förut.

Men nu mer än 8år senare, 2013. Ser idag jag på lillebror och ser tillbaka på den lilla 4åriga linblonda och blåögda pojke (med grövsta göteborskan) som jag träffade då, i Maj 2005. Tiden går riktigt fort och liten håller på att bli stor.

Det är konstigt det där, hur man kan älska en liten människa på det viset. Hur det ens är möjligt att kunna bry sig om en liten människa som jag bryr mig om den där lilla blonda blåögda saken som just nu sover i rummet bredvid.

Han har haft väldigt hög feber hela helgen och de har varit svårt att sova och han yrar lite. Så efter ett par timmar som han legat och vridit sig i sängen och yrat runt lite så satte jag mig på hans sängkant och strök honom över ryggen. Pratade lugnt och stilla med honom och satt där på sängkanten till han somnat helt och hållet. Tills han andades tungt och metodiskt. Lillebror var trygg och i säkert förvar i sömnen.

Trots att han är stor/börjar bli stor nu kan jag inte låta bli att försöka skydda honom från allt dumt här i världen. Ibland tjatar jag säkert alldeles för mycket på honom, oroar mig något förskräckligt och när han lite hest och kaxigt fnyser bort mitt tjat och oro måste jag ibland påminna mig själv om att han faktiskt snart är 12år gammal. Att när jag själv var 12år kändes det som att jag ägde och kunde erövra hela vida världen. Men han kommer alltid vara liten i storasysters ögon. Alltid lilla lilla lillebror.

Jag sjunger ibland på en strof i sången "känn ingen sorg för mig göteborg" ,"lillebror bapaaapaa bli inte som jag när du blir stor" Och när jag sjungit ordet "lillebror" stämmer Oliver in och sjunger baapapa. Det har blivit vår sång det där. Alla misstag jag hittills gjort och snedsteg jag tagit, jag skall göra mitt yttersta för att lillebror inte skall behöva göra om ett endaste ett av de.

Så lillebror, bli inte som jag när du blir stor.


Tusen tankar och tusen ord

Datum: 2013-01-27 Tid: 20:43:59

 

Litteratur är tusen tankar och tusen ord, komprimerade till ett upphav av skrivna bokstäver. Litteratur är omfattande och allsidig. Litteratur är människans ventil till kreativitet, känslor, tankar och fantasi. Litteratur är noveller, romaner, artiklar, uppsatser, essäer, poesitexter, brev, biografier, pjäser, tal, manus av olika slag och låttexter. Listan är oändlig. Ibland behövs tusen och åter tusen bokstäver och ord för att överhuvudtaget kunna måla upp en logisk händelse och inge förståelse i det skrivna ordet för läsaren. En författare är enligt mig riktigt skicklig när han/hon har en förmåga att måla upp scenarion och tillochmed världar med bara några få meningar. Detta mina vänner, är skicklighet ut till det allra yttersta. En författare som lämnar rum åt läsarens fantasi. En författare som tillåter och verkligen önskar läsarens egen fantasi.

Earnest Hemingway är en sådan författare. Som tillåter läsarens egen fantasi och dennes känslor och tankar. Texten ovan läste jag bara i förbifarten egentligen. Det är en text på 34 bokstäver och sammanlagt 40 tecken. Jag tror faktiskt att denna text klassats som den kortaste ”novellen” som någonsin skapats. Novell tänker du? Den skall väl vara längre då, typ 1-2 a4-sidor lång? Det finns ingen mall att gå efter. Men denna korta text är så berättande att jag ändå förstår varför den lagts i kategorin novell. Jag kom på mig själv att jag läste texten igen och igen och märkte inte förän jag läst den kanske 6 gånger att jag i mitt huvud redan hade historien helt klar för mig. Jag såg varje detalj framför mig. För mig var det inte en kort text längre, det var en hel bok. 500 sidor av känslor, tankar, skratt, gråt och ett liv som fanns men inte fick finnas så länge det var tänkt från början. Jag såg framför mig en mor och en fars hjärtesorg. Jag såg de små skorna stå på byrån i det nyrenoverade barnrummet. Jag såg framför mig livet så som det skulle kunna bli och vara. Jag vet inte, men jag blev verkligen berörd. Kanske för att jag sett och känt, på så nära håll hur världar går itu när ett litet barn som skall finnas och bara skall sprudla av liv inte gör det längre. Kanske för att jag var med när ett litet liv slocknade allt för tidigt. För att jag har varit en av de som haft hjärtesorg så länge så länge, efter ett litet barns bortgång. 11 månader fick änglakusin leva. Och det stod oanvända barnskor och väntade på henne i hennes barnkammare på byrån. Det var leksaker som även de stod oanvända och som inte hade lekts med för att hon skulle växa och bli större först. Kusin hann inte växa sig så stor tyvärr.

 Jag tror att vi alla kan relatera till texten på ett eller annat sätt. Jag tror det finns en igenkänning i ord och känslor som gör oss både sårbara och mänskliga. Jag tror att texter med få ord har en förmåga att beröra oss precis lika mycket som en diktsamling full med poesi från kända poeter. Jag tror att litteratur i allmänhet har en förmåga att beröra och ger oss en tillåtelse till att även relatera. För litteratur är ändå i slutändan, tusen tankar och tusen väl valda ord komprimerade till mängder av bokstäver, som blir till meningar som slutligen bildar en text. Som blir till en text vi verkligen kan relatera till och bli berörda av.


Det är när du klär av dig det världsliga som du verkligen kan bli den du är

Datum: 2013-01-14 Tid: 23:45:13

Vem är du?
Innanför allt det där som världen klätt dig med.
Vem är du utan allt det där världsliga?
Utan ditt namn, din ålder, ditt personnummer, din längd eller din vikt? Vem är du utan ditt yrke eller din utbildning, utan din nationalitet och den platsen där du bor eller där du växte upp?
Vem är du utan din manlighet eller kvinnlighet, vem är du egentligen under alla kläder du bär?
Har du någonsin vågat klä av dig det världsliga och väsentliga som vem som helst kan se?

Den du är, är de böcker du läst från pärm till pärm så många gånger att du tappat räkningen.
Det är de sångerna du nynnat på men aldrig kommer ihåg texten till.
Den du är, är vad du väljer att äta till frukost en ledig lördagsmorgon.
Den du är, är alla de tankar du någonsin tänkt.
Det är de första tunga och sömndruckna stegen du tar när du stigit upp ur sängen på morgonen.
Den du är, är känslan du fått efter att ha presterat ditt allra bästa.
Det är alla tårar du gråtit i kudden när du känt dig orättvist behandlad.
Den du är, är alla gånger du skrattat och gråtit, viskat och ropat, hoppats och kämpat.
Det är kärleken och hatet du känt.

Den du är, är allt du känner och alla tankar du har. Klä av dig det världsliga och andas ut. Våga känn efter och tillåt dig att bara vara. Tillåt dig själv att vara just det du är. Du.


Tre år och tusen gånger starkare

Datum: 2012-12-28 Tid: 19:56:05

Åker med bussen förbi ett hus och ett rum som jag besökt så många gånger förut. Den gröna villan. Där trasiga människor blivit ihoplappade. Där brustna hjärtan lagats. Där drömmar fötts och där ångest lindrats. Där glädjen och livslusten återigen lagt sig tillrätta i hjärtan som inte vetat in eller ut.

Där har jag spenderat många timmar, 45 minuters samtal varje vecka de första året, varann vecka det andra året och nästan var tredje vecka det sista året. Där har jag fått hjärtat lagat. Där hittade jag mig själv. I den där stolen. I det rummet.

Varje detalj inne i det där rummet kan jag utan och innan. De gröna spretiga växterna på fönsterbrädan och trafiken som mullrade förbi utanför fönstret. Alla som fortsatte med sina liv där utanför medan jag satt inne i stolen och försökte reda ut mitt eget. Allt var som vanligt utanför fönstret medan jag satt med gråten i halsen och tvingade fram ord som jag inte uttalat förut. Tillät tillslut tårarna rinna fritt, orkade inte kontrollera längre.

Alla gånger jag ställde mig på vågen. Utblottad och sårbar till det allra yttersta. Siffrorna på den lilla displayen var mina fiender. Jag gjorde allt för att förinta och förgöra. Besvikelsen som ilade i hela kroppen när siffror tickade uppåt. Tillfredsställelsen när de tickade neråt. Så förvriden syn på allt jag var. Hatade och avskydde.

Tiden läker inte alla sår, men den ger utrymme och tillåtelse att hitta sig själv. Tiden tillåter en att ändra perspektiv på livet, på sig själv. Jag bestämde mig för att inte påverkas av siffror. Jag bestämde mig för att acceptera siffrorna. Började lära mig att gilla de där siffrorna, vilken storlek de än hade.

I det där rummet i den gröna villan gömde och glömde jag min ångest, den fick stanna där. Jag tänkte inte ta med den hem. Jag tänkte bli den jag ville vara. Från och med då.

I april detta året gick jag ut genom grindarna från den gröna villan och log. Tre år och tusen gånger starkare. Jag var en av de som hade blivit ihoplappad och lagad. Min glädje och livslust hade väckts till liv igen. Jag var precis den jag ville vara.


Vi skall va' de vill vara hellre nu än efteråt

Datum: 2012-11-23 Tid: 10:15:00
Jag hade som planer att gå upp sent idag, sova längelänge och sedan ta mig en tur till stan och strosa kring där ett par timmar och bara ha det bra. Helt kravlöst och behagligt. Men såhär på min lediga vaknade jag ungefär kvart i åtta och kände mig glad och utvilad. Att solen sken in genom fönstret gjorde det hela bara bättre. Perfekt sätt att vakna såhär en fredag. Senare drar jag nog in mot stan ändå, vi får se hur den här dagen artar sig.
 
Något annat jag vaknade till var ett sms. Ett sms från en vän. Hon hade länkat mig en låt i sms:et och kort och gott skrivit: 'Tänkte på dig min fina vän'. Så enkelt var det och när jag väl gnuggat ur sömnen ur ögonen och satte mig upp på sängen satte jag på låten och lyssnade och tog in vart ord som Joshua Radin tyst och inlevelsefullt sjöng ut genom hörlurarna. I början av låten berättar artisten om vad låten betyder och lite kort om varför han skrev den. Han säger:
 
"When someone is at their rockbottom, that is when true friendship beging. Anybody is able to love you when you are on top, a true friend loves you when you are not.'
 

Det där är sanning. Alltihop. Saker händer i våra liv och under tiden lär vi känna människor. Alla vi möter har på ett eller annat sätt betydelse i våra liv. Vissa för en längre tid och andra en mycket kort. Men det är det som jag vill komma till. Det är faktiskt så att vi kan göra ett aktivt val om vilka människor vi vill "släppa in" i våra liv. Vi har möjligheten att välja vilka människor som vi vill omringa oss med. Det är ett medvetet val vi kan göra. De fyra kanske senaste åren har jag lärt mig en sak om mig själv och mitt liv. Att jag kan välja att vara med människor som bygger upp mig och gör mig till en bättre människa istället för att umgås med de som river ner det jag byggt upp och får mig att må dåligt, i alla skeden i livet.  Och det känns ändå som att jag har kommit en bit på vägen. De människor och framförallt vänner som finns i liv för stunden är de vänner som ännu en gång lärt mig att skratta när det kännts som att skrattet varit frånvarande länge nog. Som suttit och lyssnat i timtal på mina meningslösa monologe om rädslor och stundande ångestattacker och obefintliga "draman" i mitt liv. De är de vännerna som tjatar på en som en mor, som är lika beskyddande som en far och som är lika retsam som ett syskon. Det där är sådana som jag vill omge mig med. Sådana människor som jag kan ge lika mycket till som jag redan får av dem. 
 
Det här med medvetna och aktiva val är sättet jag vill leva på. Det är så jag försöker leva. Men det är ofta svårt. Mycket annat kommer ivägen och iblad känns det nästintill för enkelt den där filosofin. Dumdristigt enkel. Men jag tror på den, tror på enkelhet i just den sanningen. Jag gör dock mitt bästa. Hela tiden varje dag. Jag kommer snart kunna lära mig leva efter den sanningen. Men framtills dess skall jag bara göra mitt bästa för att vara den bästa för mig själv.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fredagskväll 22.00

Datum: 2012-10-19 Tid: 22:05:54

Fredag kväll. Klockan närmar sig tio och jag sitter och väntar på bussen hem, på busstationen ser jag folk i min ålder och även äldre. Förbi mig går två killar, jag känner de inte men vet vilka de är. Kungälv är litet och det du inte vet om dig själv vet alla andra. Killarna som går förbi mig är höga som hus. De vinglar och ställer sig och försöker stå på händer båda två. De har spenderat hela sin fredagskväll att röka på. De ser inte sig själva med andras ögon, de ser inte hur de skämmer ut sig och enligt mig ödelägger sina liv. De ser bara sitt eget rus. För stunden vandrar de på små rosa moln, sin egen självkontroll helt bortlagd för en stund.

Jag skulle aldrig i mitt liv, aldrig aldrig aldrig kunna ens komma på tanken att göra något sådant. Inte i min vildaste fantasi. De som väljer att testa, absolut gör ni det. Det är ett val alla har. Det är ett Ja eller ett Nej. Inget mellanting.

Jag har medvetet och aktivt valt att inte försätta mig i sådana situationer där jag skulle behövt välja. Även om jag litar på mig själv och min egen självkontroll att välja nej tycker jag att det är dumt att leka med elden. För när du tänt elden är den svår att släcka. Så är det, inte bara när det gäller sånt här utan i alla situationer och skeden i livet.


Definitionen av lycka?

Datum: 2012-10-10 Tid: 07:17:00
Upplevelsen och definitionen av lycka är både personlig och relativ. Vi vill veta, ha svar och förstå. Vi är också ivriga att finna relevans i vår och andras defionition av just "lycka". Allt måste vara logiskt, vi måste kunna räkna det på fingrar. 1+1. Det handlar inte om att hitta någon förklaring eller att definiera lyckan utan egentligen bara förså och acceptera begreppet att lyckan är relativ. Min definition av lycka är de där små sakerna som som faktiskt gör livet till det är, inkluderat upp och nedgångar.
 
Min definition av lycka...Det är när pappa kommer från en jobbresa och ljudet av hans nyckelknippa som rasslar till när han kommer innanför dörren. Det är när lillebror appropå ingenting kommer fram till mig och lägger armarna kring min midja och kramar om säger "Jag älskar dig min bästa storasyster". Det är när mamma en sen fredags eftermiddag hämtar mig på tågstationen i Dingle och jag tillåts babbla på om hur min vecka varit och hon tittar på mig och ler. Det är när min syster skickar ett MMS till mig med en bild på oss två när vi dummar oss framför kameran och hon skriver att hon "Älskar mig ändå..." Det är när novellen jag skrivit faktiskt blir bra rakt igenom och jag känner mig riktigt nöjd. Det är när hösten anländer och lövens färg ändras för var dag. Det är julaftonmorgon hos mamma i Hamburgsund och julafton hos pappa i Kungälv. Det är när man inte träffat en nära vän på länge och utan att säga ett ord vet de hur veckan har varit bara genom att se en i ögonen. Det är när vårsolen skiner och man tar på sig solglasögonen för första gången på säsongen. Det är att skriva den första meningen i ett nytt anteckningsblock med blanka sidor. Det är att veta om att allt, tillslut kommer att ordna sig!
 
 

732 dagar är en lång tid

Datum: 2012-10-05 Tid: 10:00:00
Änglakusin...
 
Idag är det 2 år sedan. Och som jag gjort de två sista åren ett par gånger så låter jag detta bli ett öppet brev till himlen. Jag sätter på frimärken och stämplar och skickar det raka vägen till vart du nu befinner dig. Jag tror definitivt att det är himlen det heter. Igår när jag vaknade skavde det i hjärtat och jag kunde inte lista ut varför. Jag vaknade utan att veta var oron och tyngden kom från ,gick jag kring med gråten i halsen halva morgonen. Jag höll inte koll på vilken dag det var, ens vilket datum... Men så kollade jag ändå i kalendern och medans jag kopplade ihop känslan och skavet med datumets faktum så blev det med ens tydligare. Den 4:e oktober är en tung dag för oss. För alla oss som älskar dig så innerligt. För vi gör verkligen det, vi som är kvar här nere, vi älskar dig fortfarande lika djupt. För trots att du fysiskt sätt inte befinner dig på jorden så finns du kvar här ändå. I varje tanke jag har och i mitt hjärta. Jag älskade men jag fortsätter alltså att älska. För en sak som är säker är att du Adelie, har hedersplatsen i mitt hjärta. Två år är en lång tid att vara utan dig. Det är två år för mycket. Det är 17568 timmar för mycket.
 
Din mamma och pappa kämpar på hårt, de fyller sina dagar med din lillasysters skratt och bus. De har båda varit föräldralediga i olika perioder och deras inneboende styrka är så beundransvärd. Jag ser upp till de, båda två. Du skulle vara så stolt. Men allt är säkert inte bara frid och fröjd, de gör sitt bästa varje dag för att ta sig igenom en enkel dag. Precis som vi andra, bara att dina föräldrar nog har på ett helt annat sätt lärt sig sätta saker i perspektiv.  Idag var en sån dag när jag egentligen inte ville tillåta glädje, det där som låg och skavde i hjärtat ville inte släppa in solsken. Det är nog det värsta som man kan göra, hindra sig själv från att ta del av lycka och skratt. Idag gjorde jag det, trots datumet, jag log och jag skrattade. Sörjde dig inte igår, jag skrattade  för dig och din skull. Och samtidigt som jag tillät mig min egen lycka kom också något annat på köpet, jag har länge undrat vart jag skall, och vilken väg jag skall ta för att ta mig fråmåt. För jag skall fram och jag skall komma långt. Tankarna har gått och jag själv framförallt men också vissa kring mig har tvivlat på min förmåga att ta mig just dit. Framåt. Jag har under en lång period velat visa mig och de kring mig att jag på egen hand faktiskt kan ta mig dit. Kampen mot själv, att alltid vara bättre än förra gången, pressen och prestationsångesten har tagit mig en bra bit på vägen. Så igår fick jag ett jobb. Jag har länge letat jobb och febrilt sökt och engagerat mig. I söndags slutade jag min tjänst som Cafébiträde och allt jag ville var att få ett jobb. Och igår fick jag ett telefonsamtal att jag härmed är anställd och jobbar som timanställd/deltid på ett helt fantastiskt företag. Lugnet har lagt sig och saker och ting faller bara på sin plats. Jag tror det är en bit av himlen som trillat ner och lagt sig tillrätta i min vardag och i mitt liv. 
 
Din tre årsdag närmar sig. Det kommer kännas svårt, för en del av mig ser dig sitta vid ert köksbord glad och lycklig med en lurigt smil på läpparna, med chokladtårta i hela ansiktet, du tittar på lillasyster Anna och säger att "Hun og får lov å spise sjokolade-kake når hun er ei stor jente" Saklig och storasystrig. Andra delen av mig, den logiska delen vet att du inte är kvar. Den delen av mig som ser din mamma och pappa och lillasyster vid köksbordet, men samtidigt som de tänker tillbaka, så sörjer de inte på samma sätt längre. Jag tror att sådana sorger som de fick uppleva har en en tendens att bli självdestruktiva men jag vet/tror/hoppas att de kanske kommit en bit på vägen så att det de kanske också skrattar och ler på din tre årsdag.
 
För jag skall göra mitt bästa för att hylla allt du var och allt du är.
 
 
Det här brevet är nu officiellt Signed, sealed, delivered till himlen.
 
För alltid och evigt Din Ellinor Bergström
 
 
 
 
 
 
 

Whatever they do

Datum: 2012-08-13 Tid: 00:53:04
 
Ibland säger en sång mer än de bokstäverna jag skriver.
 

364 dagar

Datum: 2012-07-20 Tid: 15:36:22
Eller 8736 timmar, 524160 minuter eller 31449600 sekunder sedan. Massakern på Utöya och bomben i centrala Oslo. 69 döda. Det här är en text jag skrev för ett halvår sedan när vårat,mitt och Karins projektarbete skulle skrivas. 
 

Spring för livet om det är dig kärt. Spring tills benen inte bär dig. Spring igenom regnet av pistolskott, terror och hat. Spring förbi rädsla, knäppta händer som ber för sitt liv. Spring förbi död och liv. Spring för livet om du ännu inte blivit offer för hatet. Göm dig bakom stenar och berg, i hus och tält, i vatten och på land. Spring tills hjärtat slår hårt i bröstkorgen. Spring tills han är ur sikte. Se dig inte om. Skräcken kanske faller över dig. Men sluta inte springa. Kämpa för att överleva. Kämpa för ditt liv.

Snart kommer du träffa din familj igen, omfamnas i deras villkorslösa kärlek. Hans hat är inte riktat till dig. Hans förbittring och ilska har hamnat så fel. Du, likt många andra var bara i vägen för hans terror. Så fortsätt springa. Ropen på hjälp ljuder högt över ön. Livlösa kroppar i vattnet flyter. Ofullbordad ungdom. Dem bad för sina liv, bad om nåd. Han skonade dem inte, sköt med hagelgevär och pistol. Svärtan och ondskan som finns i hans hjärta har nu nått hans ögon. Han visar ingen nåd min vän. Så spring.

Din sommarlycka förvandlades snabbt till din värsta mardröm. Stanna inte upp, jag vet ju att du har ditt liv så kärt. Fall inte offer för hans ondska. Hans trångsynthet och illvilja fyller luften kring ön. Den där ön, den blir aldrig som den en gång var. Den är krigsdrabbad nu. En plats för terror. En plats för hat. Ön i den norska skärgården. Där ni hade läger. Där ni samlats för att lära, för att uppeleva och för att ni har en framtidstro på människan och era gemensamma åsikter. Hörde du när hans finger tryckte på avtryckaren?

Skrik. Död. Du gömmer dig nu. Vågar knappt andas. Vid strandkanten, under trädverket på en gran. Högra handen för munnen för att han inte skall höra dina andetag när och om han närmar sig den gran du gömmer dig vid. Helt stilla, han får inte se eller höra. Ser dig långsamt kring för att leta efter en flyktväg. Sånt här händer bara på film. Det är inte på riktigt det här. Fortfarande med handen över munnen i rädsla blundar du snabbt i önskan om att vakna upp ur mardrömmen. Allt är ju bara på låtsas. När du öppnar ögonen igen är du kvar vid granen och med dess grenverk som ligger tungt över din kropp. Det var ingen mardröm. Du är kvar i verkligheten. Du kvar i nuet. Om han närmar sig skall du springa tills benen inte bär dig mer. Men du har redan bestämt dig. Du skall leva, du skall inte dö idag. Tänker inte dö idag.

 Din beslutsamhet räddar livet på dig. Viljan att leva och inte falla offer gör att du står här idag. Du var fullt övertygad att du inte skulle dö den dagen. Det var sommarlovet 2011. Det var den 22:e Juli. Nu efteråt kallas den händelsen ”Massakern på Utöya”. Just då, mitt i stundens hetta, då var det bara en mardröm och inget annat. Du var med den dagen. Du var en av dem som sprang, en av dem som gömde sig. Du var en av dem som såg svärtan i hans ögon när du tittade över axeln medan du sprang. Du var en av dem som överlevde. Du är en av dem som lever. Men det fanns andra som dog den dagen. Det finns ungdomar och vuxna som ovärdigt fick dö i utbyte av en mans hat. Dina ord kan inte forma hans namn. Det gör alldeles för ont. För på grund av honom har du förlorat din oskuldsfullhet, du har förlorat dina vänner. Du kan aldrig bli den samme igen. Det var den dagen som inget blev som det en gång var. Den dagen då du sprang. Sprang för att livet var dig kärt. Den dagen sprang du genom regnet av pistolskott, terror och hat.  

 

Tillbakablick: Fem år, Kungälvsposten i knäet och rädslan fanns tydligt och klart där

Datum: 2012-07-19 Tid: 01:58:50
För en stund sedan satte jag mig nere i köket och läste de tidningar som trillat ner i brevlådan de senaste tre veckorna. För att vara med exakt menar jag Kungälvs posten. Vår lokala tidning som varje tisdag och fredag skickas ut till hushållen i kommunen. När jag menar lokal menar jag verkligen det. Ja, precis som många andra små samhällen och mindre "städer". Ja, ni förstår säkert vad jag menar. När jag var liten, ungefär vid den tiden jag lärde mig läsa.  ungefär 5 år gamal läste jag Kungälvs-posten och gjorde precis som pappa gjorde. Ni vet barn gör  sällan som föräldrar säger utan gör som de gör. Men jag minns redan så att jag bläddrade igenom tidningen och ljudade fram de mest framstående orden som senare kom att bli meningar. Det var svårt men det gick med en del kämpande och kisande. Jag bläddrade "kunnigt" och "vant" förbi de tråkiga sidorna om föreningsnytt och annat som en femåring inte finner intressant. 
 
I slutet av tidningen finns familjesidorna jag fastnade alltid för bilderna på de nyfödda barnen och födelsedagsbarnen som hade turen att hamna i tidningen just den veckan. Lite längre ner på sidan fanns dödsannonserna. Jag ljudade mig igenom hela anonnsen och kommer inte ihåg nu om det var en Sven eller en Gunhild, Alfred eller Dagny. Men det stod att denne människa hade avlidit och sörjdes, av familj och vänner. Det stod de anhörigas namn och en dikt längst ner. Jag minns inte vad det stod, men det var vackert och en femårings hjärta berördes. Det var vackert, men så tungt att förstå. Det var svårt att förstå för en blåögd, inte bara rent genetiskt och fysiskt, utan också så oskuldsfull, oförsående  och oförstörd flicka som jag var. Det var för stort att förstå. Att jag skulle försvinna en dag, när jag nyss... börjat finnas. Jag fick liksom ont i hjärtat, det skavde och hade sig och jag hade svårt att förklara det för andra, den där känslan. Den där rädslan, inte bara för att dö utan också för att bli gammal.Tiden gick  och jag blev mer medveten  om mig själv och min egen existens så kom, med den medvetenheten, en insikt om andras existens. Om att den, existensen, inte kunde vara för alltid. Jag bad till mamma och pappa att inte lämna mig, att inte dö ifrån mig och på kvällarna grät jag. Hade riktiga ångestattacker och dödsfruktan. 
 
Den här rädslan har jag haft kvar ända sedan jag var liten. Fortfarande är det jobbigt att veta att de jag älskar en gång skall dö och framför allt att jag själv skall dö. Vetskapen av att just INTE veta. Att bli gammal gör mig ledsen. Jag vill inte bli en börda för någon. Fasar för den dagen om jag blir till en "grönsak". Fånge i min egen kropp. Har läst dussintals med studier och långa diagnoser om demens och alzheimers och andra sjukdomar och jag som trodde att själva vetskapen skulle göra mig trygg och mer "accepterande" till verkligheten blev faktum var bara mer rädd.
 
Nu försöker jag komma över all sån dödsångest. För egentligen det ända som vi VERKLIGEN vet är att vi föds och att vi dör. Vi vet inget där emellan och döden i sig är inte det som är det farliga. Det är det jag försöker övertyga mig själv om iallafall. Notera ordet: Försöker. Jag hoppas att jag en dag lyckas försöka tillräckligt mycket för att sluta vara rädd. Rädd för döden.
 

¡Viva la España! Just words (7/7-12)

Datum: 2012-07-07 Tid: 16:57:32
 
Överallt finns det förhoppning om förbättring och förändring. 
Bra. Bättre. Bäst.
Vi jagar fullkomlighet till det allra yttersta. 
Destruktivt beteende som vi sett det förut.
Välbekant.
Jakten efter lyckan har snarare blivit en jakt på något annat, 
Andras bekräftelse och gillande.
Vi söker andra tillåtelse, deras jakande och deras tillåtande blickar.
Sanningen finner vi hellre i andras dömande ord än i vårt eget hjärta.
Andras ord och tycke är alltid viktigare, väger tyngre och betyder mer.
Varför är det så?
Överallt vandrar folk kring i sina bubblor och vill inget annat än att uppnå perfektion.
Vi gör allt på vår egen bekostnad.
Finner aldrig den perfektionen och fulländade lyckan.
Den där som vi tror att vi letar efter.
När det ända vi letar efter är oss själva.
Och endast där hittar vi perfektionen i sitt esse.
Perfektion personifierad. 
Sluta leta. 
Perfektion är funnen.
 

10 saker som du verkligen inte visste om mig

Datum: 2012-05-18 Tid: 22:28:40
Alla har vi egenheter och personliga drag som gör oss till just dem vi är. Alla är olika och det är sannerligen tur det. Så förut när jag och mamma satt och pratade så fick jag lite inspration till detta inlägg. Då vi bor i ett ganska gammalt lantligt hus som nästan är 100 år gammalt så sitter det flugor lite här och var och plötsligt sätter det sig en fluga på en liten fluga på kanten på min tekopp. Så fick jag en plötslig flashback. Jag är sex år gammal och jag och min familj bor i en ganska stor lägenhet i kungälv och mamma och pappa är och handlar om jag tillåts vara hemma själv en hel timme. Det var sommar och en fluga sätter sig på min arm och jag döper honom till Oskar. Jag berättar för pappa när han kommer hem att jag har fått en flugkompis och han heter Oskar. Pappa skrattar åt min barnafantasin och klappar mig på kinden. Oskar flög iväg och senare försökte jag försökte frentetiskt skilja ut vem han var bland de andra sommarflugorna. Haha, det misslyckades ganska stort. Han var ganska svår att hitta efter det skall jag erkänna. Ja, en av många saker ni inte visste om mig. Saker som jag nog antagligen aldrig berättat för någon tidigare. Så nu får ni alltså äran att läsa om 'Saker ni inte visste om mig'.
  1. Jag bär min mammas förlovningsring som hon bar när hon förlovade sig med min pappa, ingraverat står min pappas namn och deras förlovningsdatum 19/6-88.

  2. Jag lider av tvångstankar och har väldigt konstiga saker för mig när det gäller just mat. Jag måste alltid lämna något på tallriken. Helst när det gäller mackor och saker jag hållt i min hand. Men också att jag måste lägga maten riktigt fint och uppdelat i var sak för sig på tallriken innan jag äter den. Ah, men sån är jag liksom och det kan jag inte ändra på än...

  3. Ända sedan jag var skrivkunnig har jag skrivit dikter och sånger och berättelser och har åtaliga mängder med anteckningsböcker fyllda med skrivna ord och meningar.

  4. Jag och min kompis Amanda skulle när vi var 9 år gamla söka till programmet småstjärnorna där man skulle stå och mima och dansa. Vi skulle framföra lpten SMS med gruppen E.M.M.A (kommer ni ihåg, SMS meeeed varandra, baaaaara duuu ingen annan. Får läääääsa svaret jag skiiickat till diiiiig)

  5. Jag fick MVG i träslöjd i högstadiet efter att ha flörtat mig till det från min manliga typ 50år gamla träslöjdslärare. Med ett galetstort leende på läpparna och en oskyldig uppsyn och med kommentarer som "Har du ny skjorta?" eller "Men Christer, har du gått ner i vikt?" Gjorde att jag iallafall SÅG smart och händig ut på slutbetygspapperet. (Och jag är tjejen som inte kunde spika i en spik utan limmade fast hörnerna på min "låda") Men tack för det Christer ♥

  6. Som liten kunde jag inte slänga iväg rockringen sådär fräckt som alla andra kunde och få tillbaka den igen. Så när vi hade dansuppvisning på min dansskola och självklart skulle ha en rockring som rekvisita och visa upp vår fina dans inför kanske 100 föräldrar och vänner där så kastade jag ju självklart ut rockringen i publikhavet just för anledningen att jag inte kunde få tillbaka den så där knixigt som alla andra kunde. (Förödmjukelse vid 5 års åldern jotack)

  7. Hatade att ta skolkort som yngre för att den förbannade fotografen alltid berättade för mig hur jag skulle le. Så i sjätte klass var jag trött på att alltid få hem dåliga kort med sneda, konstiga och tillgjorda leenden. Så jag sa till fotografen att "Om du sköter kameran så kan jag sköta leenden, för det är ändå inte du som skall ha det här kortet" 

  8. Har helt seriösa tankar att så snart så möjligt att laserbehandla mina ögon så jag slipper linser och glasögon men även plastikoperera brösten till en större kupa.  (Vilket jag tänkt på sen jag var 12 typ

  9. Dricker inte mjölk för att jag tycker det smakar väldigt skumt. Äter inte inälvsmat eller blodmat för att det är skabbigt och man äter bara inte de delarna av djuret.

  10. Har aldrig i hela mitt färgat, slingat eller tonat mitt hår utan har au neutrale hårfärg som sägs vara unik, och om jag skulle klippa av det skulle jag få pengar för det (enligt kunniga frisörkällor)
jag längtar efter sommaren nu...

Forget your past and then forgive yourself

Datum: 2012-05-10 Tid: 22:57:10
Jag är trött och huvudet känns så där tungt som det bara gör efter en vecka i skolan fylld med aktivitet och stress. Gruset i ögonen är påtagligt. Efter en tidig morgon imorse så känner jag att behovet av sömn är ett faktum. Det tråkiga och gråa vädret har väl inte undgått någon? Om man inte var trött innan blir man trött och för att inte nämna ledsen av vädret. Alltså seriöst, fy vad tråkig jag är. Pratar om vädret liksom. Hur svensk får man bli egentligen? Då skall jag prata om något annat istället, att jag nyss skickade ut inbjudan till min student. Alltså studentfesten hos mamma, 3 dagar efter utspringet och studentdagen. Eftersom det är både norskar och svenskar så känner jag på mig att just denna telefonräkningen kommer att bli ganska dyr. Det blir alltså min andra studentskiva, vilken tur att skilda föräldrar ändå. Fast bara ibland. Det här med flängandet börjar bli lite tjatigt nu faktiskt. Har ju trots allt gjort det sen jag var 11 år.

Att ha skilda föräldrar kan vara otroligt jobbigt, men också något som mankan trivas med och somliga har bara vuxit in i det. Acceptera sitt öde liksom. Det är nog många skillsmässobarn däribland jag själv som bara har fått just växa in i det. För det aldrig varit lätt. För mig har livet med skilda föräldrar varit otroligt stormigt. Det har varit år av sorg och många tårar men det har också varit år av lättnad och en viss förståelse. Det har varit år som jag verkligen lärt mig om andra människor men framförallt har jag lärt mig saker om ting om mig själv som jag aldrig trodde jag kunde lära mig.
Jag vet inte, men åren som passerat har bara gjort mig starkare. När jag var 11år gammal visste jag inget annat är det jag levde i just då, vi levde ett helt normalt "2 barnsfamiljs-liv". Men det är nu efterår, när jag både blivit äldre och vuxit som människa som jag reflekterat över situationen. Att när vi hade det riktigt bra, då var det just det, då var det bra. Men när det inte var fullt lika bra längre, när det knakade i fogarna som det så ofta gjorde så var det ett ostadigt familjeförhållande. Både jag och min syster har vuxit upp till så starka individer, inte bara med erfarenheten och upplevelsen av ett "familjetrauma" utan också för allt det fina mina föräldrar har lärt oss. Vi har inte endast blivit en produkt av det det tunga som hänt, vi har även blivit en produkt av all den positiva inverkan de har haft på mitt liv. Men jag vet iallafall nu att jag faktiskt har en annan syn på livet i allmänhet men framförallt på kärlek och åktenskap. Att saker kan hända så otroligt fort, livförändring till det allra yttersta. Men också att det är viktigt att låta saker och ting hända. Att varken tvinga till eller tvinga "av" saker. Om det handlar om känslor eller kärlek eller vad det är. Jag tror att hjärtat är alldeles för ömtåligt för det.
Vi måste bara leva i det vi har nu, och aldrig tvinga fram eller tvinga bort något. Det är så jag tror att vi behöver leva.

Are you in control enough, to let go?

Datum: 2012-04-24 Tid: 00:20:24
Lider inte alla av en dos prestationsångest? Jag vet att jag har en stor dos av det i alla fall. Jag vet flera av mina vänner, både tjejer som killar, som har det/lider av det. Det är det där stora kontrollbehovet som ofta har tagit över. Man vill ju bara räcka till, göra något bra, synas lite bara, bara finnas till, vara en färgklick i allt det grå, bevisa för sig själv, för andra eller bara vinna kampen mot sig själv hela tiden. Det måste inte vara någon annan som satt de där kraven på dig själv. I många fall är det du själv. Bara jag mår målet, bara det inte går fel, bara det går som planerat. Alla har sin egen historia. Varje historia är unik.

Men jag tror att den där prestationsångesten,  att göra så mycket vi kan bra, perfekt, bättre eller bäst det gör att vi själva sakta men säkert har satt upp spärrar för oss själva. Vi hindrar oss själva att lyckas just för att vi inte tror på att vi faktiskt kan fixa det, ta oss igenom och gå ut ur situationen som vinnare. Som när man var yngre, man skulle för första gången hoppa från tian. Jag iallafall skakade och hjärtat kändes så stort att det inte fick platsi bröstet längre.  När jag gick upp för de lite hala trappstegen upp mot målet, då visste jag att jag kan inte ändra mig nu. Det gäller nu. NU eller ALDRIG. Jag hade ju bestämt mig redan, jag skulle hoppa. Jag skulle bevisa att jag kunde. Både för mina killkompisar men främst mig själv. Det är inte farligt, det är läskigt, det kommer vara just det, men känslan efteråt kommer vara värt det. Det är precis såhär med livet, jag tror man måste släppa taget. Vi måste hoppa ut i luften och släppa all kontroll. Känna på hur det känns att bara "flyga" för en stund. Den där frihetskänslan. Den är lik ingen annan. Jag tror vi måste göra det, hela tiden varje dag. Men vi nu tycker det är svårt att hoppa och släppa taget om kontrollen. Kontrollen och känslan av fast satbil säker och trygg mark, då kan vi stå med ena foten utanför kanten... På ett sätt att du fortfarande har tid att bestämma dig. Då kan du tryggt gå ner för trapporna igen och lova att du skall göra det nästa gång, eller så gör du det nu. Hoppar ut och känner frihet. Valet är egentligen bara så enkelt, inget mer, inget mindre.
Det viktigaste är att vara sann mot sig själv, att om du skall hoppa ut i vattnet från tian. Hoppa då, mesa inte. Du måste satsa för att vinna, för inte är det väl roligt att gå iväg och tänka på att du borde spelat och du kunde vunnit, annars ligger bara pengarna i fickan och inte göra någon som helst nytta.Hoppa och fullför det, helt och fullt, skrik helst lite på vägen så att du känner att du lever. Men om du inte vill hoppa, nej gör inte det. Det kommer fler gånger. Alla tar vi olika lång tid på oss. Men släpp taget om kontrollen, i alla fall den som inte gör dig gott. Släpp tag om saker som skadar dig och som du lider av. Kom ihåg att det är inte alltid det vi gör som vi ångrar, det är det vi inte gjorde...

Tidigare inlägg